alt. titel: Mannen som sålde sitt liv

The Petrified ForestGabrielle Maple drömmer om Frankrike. Trots att hon har sin mamma där anar vi att hon lika gärna skulle kunna drömma om att åka till månen. Gabrielle läser Francois Villons dikter under de få lediga stunder hon har och avvisar bestämt college-killen Bozes klumpiga men förvisso beprövade raggningsförsök (”andra tjejer kan jag lura, men inte dig, för du är så smart”). Frågan är dock snarare när, inte om, hon i slutänden kommer att vara Bozes fru med ett par, tre ungar runt fötterna. Har paret tur har de kanske fått ta över Gabrielles pappas diner och bensinmack ute i Arizonas brända ökenlandskap.

Men etablissemanget ska snart få besök. Först dyker liftaren Alan Squier upp. Eftersom han inte bara vet vem Francois Villon är utan också kan rätta Gabriells uttal av poetens namn ser hon snabbt en kulturell tvillingsjäl i den livströtte mannen. Alan låter sig för ett kort stund förföras av Gabrielles ungdomliga drömmar samt oskuldsfullhet och hans sarkastiska självförakt utgör naturligtvis en oemotståndlig utmaning för hennes kvinnliga omsorger.

Vid horisonten anas till Gabrielles blodtörstiga farfars omåttliga förtjusning också ankomsten av gangstern Duke Mantee. Förlåt, inte gangster (”them all foreigners”, enligt farfar Maple), desperado. Farfar sörjer nämligen förlusten av det riktiga USA, såsom tiderna tedde sig innan dust bowl och ekonomisk depression. En tid då ingen hånflinade när han berättade om den där gången när han blev beskjuten av Billy the Kid.

The Petrified Forest bygger på en pjäs (av Robert E. Sherwood) och det märks, inte bara på kammarspelskänslan som skapas av att i princip hela filmen utspelas runtomkring och inne på dinern. Alla huvudsakliga skådespelare (med Bette Davis, Leslie Howard och Humphrey Bogart i spetsen) är, kanske inte direkt stela, men ska agera ut en dialog som inte känns särskilt naturlig.

Och ska jag vara helt ärlig så tycker jag nog att den nyutsprungne filmskådisen Bogart faktiskt är ganska stel. Både kroppsligt och verbalt. Jag vet inte om hans pose, med hukande rygg och händerna stelt framför midjan, på något sätt ska förebåda hans handbojsfängslande men nog ser det allt lite knepigt ut. Han slänger också ur sig enstaviga fraser på typiskt Bogart-vis men i det här sammanhanget upplever jag det som lite teatraliskt.

Bogarts mörka intensitet, driv och våldsamhet (det är få scener där han inte håller i någon form av vapen) kontrasteras av Howards kulturella raffinemang och tungsinne. Det är kanske mest farfars minnesbilder och den torra, vinande vinden som framkallar en Westernstämning för Howard är en rätt annorlunda revolverman. Istället för skjutjärn är han beväpnad med ord, människokännedom och en förståelse för att man måste ha drömmar för att kunna leva. Gangsternärvaron gör också att jag får också en liten aning av noirfilm.

Inte ens Bette Davis funkar fullt ut, vilket eventuellt främst beror på att jag får en känsla av att hon ska spela betydligt yngre än de 28 år hon faktiskt var. Hon går klädd i ankelsockar och hängselklänningar och det hela ser faktiskt lite skumt ut. Hon levererar sin repliker utan problem, men för att övertyga som stjärnögt naiv flicka finns det en del övrigt att önska.

Som det ibland blir med filmatiserade pjäser är själva innehållet egentligen rätt intressant. The Petrified Forest handlar om förlorade drömmar och vad som händer med människor när de drömmarna blir krossade eller vars låga helt enkelt har flämtat ut. Men framförandet blir alltför konstruerat och teatraliskt för att fungera för min del.

star_full 2star_full 2

I augusti 2014 skrev jag ett inlägg hos den engelskspråkiga bloggen Fredrik on Film om parallellerna mellan The Petrified Forest och Revolutionary Road.

Annonser