Fury (2014)

Det var en gång en liten, liten stridsvagn som hette Fury. Alla de andra stridsvagnarna mobbade Fury för att han var så liten och ineffektiv. Mobbarna var tyska stridsvagnar med coola namn som Tiger och de såg till att ett nästintill slaget tredje rike ändå blev en hård nöt att knäcka för de allierade styrkorna i april 1945.

Kanske var Fury ändå inte så usel som de andra trodde honom om, kanske hade han helt enkelt väldigt mycket tur, men när alla de andra stridsvagnarna stod som utbrända vrak kunde Fury rulla vidare. Han tog i ända från sina små larvfötter och lyckades helt på egen hand försvara ett viktigt vägskäl och hyllades som en hjälte.

Så skulle man kanske kunna tro att filmen Fury skulle utspela sig med tanke på att hela spektaklet inleds med ett par rader om hur överlägsna de tyska stridsvagnarna var de amerikanska. Men bortsett från att sergant Don ”Wardaddy” Collier vägrar överge sin plåtburk när det hettar till och upprepade bilder på kanonröret som lägligt nog pryds med namnet ”Fury” skapar regissör och manusförfattare David Ayer ingen extra rollfigur i stridsvagnen.

Istället är de meterbreda karaktärspenslarna förbehållna filmens mänskliga deltagare. Wardaddy (principfast, hård, på gränsen till brutal, men också omtänksam om sitt team) basar över ett gäng som består av Boyd ”Bible” Swan (mild och religiös), Grady ”Coon-Ass” Travis (bara brutal) och Trini ”Gordo” Garcia (han är mexikan och det räcker tydligen som karaktärsdrag). Ny i gänget är kontorsråttan Norman som länge (nästan längre än William Cage i Edge of Tomorrow) hoppas att hans kommendering ska visa sig vara ett misstag. Han får givetvis skit av de andra eftersom han inte är lika härdad som de och för att han tycker synd om nazister.

I likhet med David Ayers polisfilmer får vi som publik helt enkelt följa grabbarna under ett par dagar under de allierades offensiv in i Tyskland, veckorna (eventuellt bara dagar) innan amiral Karl Dönitz kapitulation.

Fury ger i sin helhet inget som jag inte redan fått från dussintalet andra WWII-filmer. Skulle i så fall vara de här och var bedövande vackra bilderna. Pluspoäng måste också delas ut för att filmen håller sentimentaliteten på en förhållandevis låg och realismen på en förhållandevis hög nivå. Det är lik, lera och exploderande huvuden när de träffas av pansarskott.

Från början gillar jag att Fury känns distanserad eftersom det ger mig möjlighet att notera att inte heller de allierade hyser några större omsorger om sin fiende. Men Normans förändring, från medmänniska (”I won’t shoot him!”) till stridande soldat (”Fucking nazis!”), blir aldrig riktigt tydlig och därmed står också Furys ställningstagande och svajar.

Ska vi tycka att de allierade och deras nazistfiender är lika goda kålsupare, i lika hög utsträckning ett krigets offer, eller är det meningen att vi ändå inte i slutänden ska heja på våra amerikanska hjältar? Brad Pitts Wardaddy introduceras på en vit häst… I’m just sayin’…

Med tanke på nutidens ofta fruktansvärt komplicerade konflikter (hej, American Sniper!) är det inte utan att det känns som något av ett fegisperspektiv att rikta kameran bakåt mot WWII. Civila tyskar är på det hela taget goda och nazistsoldater är på det hela taget onda, ett förhållande som inte sällan understryks av Steven Prices score. De allierade är kanske hårdhjärtade, men hey, det är ju krig förihelvete!

Michael Peñas Gordo har som sagt ingen tydlig personlighet utöver att vara icke-vit men han verkar ju vara en given David Ayer-favorit, so who am I to argue? Jon Bernthals Coon-Ass är lika råbarkad som han ser ut. Shia LeBoeuf som den mildsinte Bible lyckas bredvid den sex år yngre Logan Lermans (som den här gången alltså slåss mot nazister istället för mytologiska kritter) Norman nästan se ut som en härdad krigsveteran. Sinsemellan är teamet ibland sams, ibland beredda att flyga varandra i strupen. Ett par korta sekunder får vi se Wardaddy nästan knäckt av krigspressen men det är inget som återkommer därefter.

Föga förvånande (det är ju ändå en krigsfilm vi snackar om) är Fury som synes en veritabel sausage fest och inget fel i det. Men jag kan inte låta bli att fundera på om det bara är jag som får lite halvknepiga vibbar av den finstämt beskrivna föreningen mellan Norman och tyska Emma. They may not be able to talk to one another, but they speak the language of lööööv…

Alltså, stridisarna ”frigör” en by och sparkar sig in i en lägenhet med vapen i högsta hugg. Sedan räcker det att Norman klinkar lite på ett piano för att visa vilken känslig kille han är och vips är Emma med på noterna, utan några som helst känslomässiga förbehåll som eventuellt skulle kunna hänga ihop med att Norman och Wardaddy har sparkat sig in i hennes lägenhet med vapen i högsta hugg.

Men jag gissar att Fury mottas väldigt olika beroende på målgrupp. Vår lille stridsvagn torde vara en gjuten hit i en krigshistorieklubb där medlemmarna efter titten kan ägna timmar åt att diskutera eventuella felaktigheter i uniformsinsignier och artilleri (exempelvis användes en Tiger-stridsvagnsmodell som egentligen var i bruk betydligt tidigare – worst tank movie ever!) samt återuppföra de viktigaste slagen med små modeller i minutiöst konstruerade dioramor.

I likhet med gårdagens Kingsman är jag sen att hoppa på den rullande stridsvagnen. Andra åsikter om Fury kan du hitta hos Movies-Noir, Flmr, Fripps filmrevyer, The Nerd Bird och Filmparadiset.