EmbassytownI sin näst senaste bok gör China Miéville för första gången en liten avstickare i genrernas universum – Embassytown är science fiction snarare än fantasy. Men ett genrebyte innebär inte att författaren överger sin fascination för den organiska staden, dubbelhet och inte minst språkliga experiment, snarare drar han implikationerna av de välkända elementen ytterligare lite längre.

Embassytown är en mänsklig enklav på planeten Ariekei, placerad så långt bort i det kända universum som det för tillfället är möjligt att komma. Dit återvänder rymdfararen Avice Benner Cho efter ett antal tusen timmar på resande fot. Med sig har hon en ny lingvistmake, Scile. Det är nästan så man kan börja misstänka att Avices dragningskraft på Scile ligger i det blotta faktum att hon kommer från just Embassytown.

Ariekei befolkas nämligen av en utomjordisk ras som kallas Värdar (”ariekeier” anses för respektlöst). De lever på att skapa och odla organiska ting, allt från hus till bioriggning som kan användas för att förstärka mänskliga konstruktioner. Värdarna andas luft som är giftig för andra arter och Embassytown är därför en definitivt separerad stad, ska man ta sig utanför den behöver man små luftbubblor, aeoli, som omsluter huvudet.

Men det kluriga med Värdarna är egentligen inte deras biologiska egenheter, utan deras Språk. Varje Värd är utrustad med två olika munnar, vilka kommunicerar samtidigt. Utan denna samtida kommunikation förstår Värdarna inga andra arter. Mänskligheten har därför varit tvungen att utveckla Ambassadörer, genetiskt modifierade dubbelgångare vilka uppfostrats till att uppföra sig, tänka och tala som en varelse. De har inte ens enskilda namn, utan heter exempelvis CalVin, MagDa eller BrenDan. Om Da skulle råka dö får hens partner genomleva resten av sitt liv som Mag, halv och förlorad.

Avice återvänder till Embassytown tillsammans med Scile (som naturligtvis är obönhörligt nyfiken på detta lingvistiska och semantiska eldorado) samtidigt som den senaste ambassadören EzRa anländer. Men EzRa är annorlunda än de andra ambassadörerna, beter sig som om han verkligen är två olika personer och när han adresserar Värdarna reagerar de mycket underligt, nästan om de vore i trans. Markerar EzRas ankomst slutet för Embassytown?

Jag blev inte lika tagen av Kraken, boken som föregick Embassytown, som av Miévilles tidigare verk. Kanske var problemet att den skulle vara mer av ett humoristiskt verk (även om det även där fanns en stor risk för att världens undergång skulle inträffa) för här är jag i betydligt högre utsträckning med på banan igen. Jag gillar den mörkt desperata stämningen som Embassytown delar med exempelvis The City and the City, en stämning som jag inte alls upplevde på samma sätt i Kraken.

Eller också var det för att författaren i Kraken gått lite väl bananas med sitt baksidesLondon. Jämfört med Un Lun Dun kändes det den gången som om Miéville lät fantasin spring iväg lite väl långt. Kraken bestod av för många mer eller mindre tokroliga och putslustiga (Miéville-tokroliga alltså, vi snackar knappast Åsa-Nisse-kvalitet här) infall vilka egentligen inte alltid hade bäring för själva berättelsen om Billy Harrow.

Skillnaden i Embassytown tycker jag är slående. Här finns det också en vansinnig massa antydningar och alluderingar till fenomen som vi egentligen inte får veta särskilt mycket om (det blir exempelvis aldrig tydligt utskrivet exakt hur Värdarna ser ut eller hur deras organsiska maskiner funkar) men jag upplever att Miéville har en tanke och en intention med allihop. Det känns som om han lätt skulle kunna klämma ur sig minst ett par böcker till om detta märkliga kosmos där det kända universum har en underström av ett sällsamt ”immer” som gör interplanetära resor möjliga.

Men det centrala i Embassytown är som sagt varken organiska städer (ett koncept som här har upphört att vara en metafor, utan blivit påtaglig realitet) eller den oändliga rymden, utan språk. Mer specifikt Värdarnas Språk, där deras användande av det gör det omöjligt för dem att ljuga eller yttra något som inte har sin bas i något som verkligen existerar eller har hänt. Faktiskt så likt hur utomjordningarna kommunicerar i TNG-avsnittet Darmok (s5,ep2) att det är frågan om inte Miéville lånat lite Star Trek-inspiration.

Men samtidigt förstås utvecklat det hela rejält. På Ariekei anordnas exempelvis en Lögnfestival, där Värdar tävlar om att kunna yttra den häftigaste osanningen. Därför används också vissa människor som fysiska liknelser. Avice är en sådan, när hon är liten blir hon ”flickan som åt vad som gavs henne”. På det här sättet skapar Värdarna möjligheter att uttrycka sådant som inte är grundat i realiteten.

Konflikten som föreligger i Embassytown bygger på språk och det gör även nyckeln till att desarmera den. Jag tycker inte att jag är helt bortkollrad när det gäller språk, men på sina ställen var Embassytown inte någon bok man forsade igenom direkt. Tio ouppmärksamma minuter här och där är inte sättet varmed man tar sig igenom denna Miéville.

Men som vanligt blir man rikt lönad för sin uppmärksamhet – Miéville kittlar med Embassytown hjärnan på de mest oväntade ställen.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser