The Wrestler (2008)

untitledAtt film formar tittarens uppfattning om det ämne som avhandlas är knappast någon nyhet. I synnerhet när det gäller fenomen eller miljöer som man inte är personligen bekant med. Däremot finns det förstås fog att förhålla sig lite misstänksam till de här förmedlade bilderna. Man ska nog inte inbilla sig att man genom film lyckas skaffa sig en gräddfil till någon slags ”sanning”.

Anledningen till att jag börjar fundera på detta är New Jersey. Jag har aldrig varit närmare staten än Washington D.C, vilket utgör ett geografiskt avstånd på dryga 30 mil. Ett eventuellt kulturellt avstånd är omöjligt att mäta upp. Ändå har jag vissa bestämda uppfattningar om New Jersey och de som bor där. Sannolikt lika nära sanningen som den man får om Kazakstan och kazaker i Borat.

Det jag får se i The Wrestler passar nämligen som hand i handske in i mina förutfattade meningar (eller fördomar, om man så vill). Det är frusen senhöst, allt är brunmurrigt eller grått. Det är kallt och slitet, både när det handlar om miljö, människor och känslor.

På det gamla goda 80-talet var Robin Ramzinski eller Randy ”The Ram” Robinson hot shit i wrestling-ringen med både egen actiongubbe och nintendospel. Gärna uppbackad av sin ärkefiende ”The Ayatollah” som retade upp publiken genom att vifta med en iransk flagga och skrika ”Death to the infidels”. 20 år senare heter ”The Ayatollah” Bob och säljer bilar. Randy försöker emellertid fortfarande hålla liv i någon slags westlingkarriär, åtminstone på helgerna.

Hans liv bygger på principen ”ur match i mun” och har det blivit dålig uppslutning publikmässigt blir det tajt att betala hyran till den slitna trailern. Så trött han än ser ut att vara knogar Randy på med en vardag bestående av träning, stereoider, blekning av den glesnande kalufsen och solarium för att inte skämma ut sig fullkomligt i ringen.

Känslomässigt utbyte, i vad mån man kan tala om sådant, finns i den icke desto mindre affärsmässiga relationen mellan honom och strippan Cassidy. Men en dag säger Randys kropp ifrån på allvar och hux flux ligger han med ett saftigt bypass-ärr på bröstet. Hur ska han förhålla sig till ett liv där han förlorat det enda som gav honom någon form av mening och mål?

Omtalade regissören Darren Aronofsky blev utsatt för något av en ketchupeffekt. Från att skuldmedvetet inte sett en enda av hans sex filmen slumpade det sig så att jag klämde både Black Swan och The Wrestler på en och samma dag. OM det nu skulle vara så att jag faktiskt pallrade mig iväg för att se den potentiellt ofattbart svulstiga Noah (vilket jag ju gjorde).

I framställning och på ytan kunde The Wrestler och Black Swan inte vara mer olika. Den ena som sagt sliten, brun och grå med ett foto som nästan hade kunnat göra den till en mockumentär. Den andra slipad till rakbladsvass skärpa i bländande svart och vitt. Den ena om en man som enligt sig själv för länge sedan sett sina bästa dagar och lever sitt liv därefter. Den andra om en ung kvinna på randen till både vuxenhet och sitt stora genombrott.

Men innehållsmässigt finns det stora likheter. Hur påverkar det en människa att nästan uteslutande behöva leva på sin kropp, ett verktyg som verkligen inte har oändlig livslängd? Hur mycket man än försöker träna och piffa till den. Randy får stå ut med häftklamrar och Nina med spräckta tånaglar men bägge torterar de sina kroppar bortom det uthärdligas gräns. Skillnaden är bara att det i Randys fall är kroppen själv som säger ifrån medan det hos Nina är hennes psyke.

På olika sätt visar både fribrottaren och svanen (samt strippan icke att förglömma) den förnedring som ligger i ett liv som bygger på att andra ska älska din kropp. Vältränad eller nedgången. Snygg eller bedagad. Som Randy säger, man blir aldrig mer än ”a piece of meat”.

Men jag funderar mycket på vad det betyder att Randy ändå får en slags möjlighet till personlig upprättelse medan alternativet för Nina bara tycks vara att böja sig, resignera. Kanske inte stort mer än två olika manusförfattare?

Det slumpade sig så att jag såg Black Swan först, vilket kanske var lite synd. Nu hade jag nämligen svårt att bli lika fast i Randys mer långsamt och melankoliskt berättade historia, Natalie Portmans helt öppna desperation gjorde mig mer andlös än Mickey Rourkes tystare uppgivenhet.

Frågan är om jag inte till och med hade fått ut mer av en mockumentär (eller varför inte en riktig dokumentär) om avdankade fribrottare. De allra bästa scenerna är nämligen när jag genom Randys ögon får ta del av den tröstlösa verklighet som möter männen vilka trots hörapparat, glasögon, stomipåsar och rullstolar inte kan eller vill ta avsked från fornstora dagar.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

6 reaktioner till “The Wrestler (2008)”

  1. Jag tror inte det hade spelat någon roll om du sett The Wrestler först och Black Swan sen, kruxet är kanske att jämföra dessa två filmer som inte har något mer gemensamt än regissören. Aronofsky är ju som en kameleont när det kommer till genres och känslan i sina filmer. Dessa två filmer är lika olika varandra som Noah och The Wrestler.

    Förr mig symboliserar hela ditt sista stycke varför jag tycker så HIMLA mycket om The Wrestler. Den är SÅ mänsklig. Den är på riktigt. Jag känner för och med Mickey Rourkes ”The Ram” i varenda scen. 4+/5 från mig.:)

  2. Ja, jag upplever att det är många som tycker bättre om eller åtminstone lika bra om The Wrestler som Black Swan. Jag upplever också att det du nämner är en rätt tydlig skillnad mellan oss i våra respektive filmsmaker — du gillar mänskliga filmer som känns på riktigt, jag är svagare för en tajt och läcker historia. Eller är jag helt ute och cyklar?

  3. Gillat The Wrestler bättre än Black swan men lägger in en brasklapp då jag bara sett filmerna en gång och för ett bra tag sedan vid det här laget.
    Jag har bott i New jersey i ett år och så illa är det inte. Trevligt folk, många parker och har man tillgång till bil fin natur men visst lite slitet är det. New jerseys problem är nog att det fungerar som bakgård till NYC vad man än företar sig så är det bara en kort biltur bort till något som är så mycket glassigare och hippare.

  4. @Filmitch: Gissade nog att film-Jersey inte är 100% överensstämmande med verklighetens Jersey. Ungefär som att det inte heller är 100% överensstämmande med Jersey Shore.

  5. Synd att du inte såg denna före Black swan. Och att du framför allt såg dem med lite längre mellanrum. Jag kan tänka mig att de kan kväva varandra. Jag tycker de är lika tematiskt och de har liknande bildspråk även om färgskalorna är olika.

    Jag älskade inalla fall denna film. En otroligt känslosam och rörande film. Några år senare såg jag Black swan och den älskade jag också. Noah har jag inte ens brytt mig om att se…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: