untitledAtt film formar tittarens uppfattning om det ämne som avhandlas är knappast någon nyhet. I synnerhet när det gäller fenomen eller miljöer som man inte är personligen bekant med. Däremot finns det förstås fog att förhålla sig lite misstänksam till de här förmedlade bilderna. Man ska nog inte inbilla sig att man genom film lyckas skaffa sig en gräddfil till någon slags ”sanning”.

Anledningen till att jag börjar fundera på detta är New Jersey. Jag har aldrig varit närmare staten än Washington D.C, vilket utgör ett geografiskt avstånd på dryga 30 mil. Ett eventuellt kulturellt avstånd är omöjligt att mäta upp. Ändå har jag vissa bestämda uppfattningar om New Jersey och de som bor där. Sannolikt lika nära sanningen som den man får om Kazakstan och kazaker i Borat.

Det jag får se i The Wrestler passar nämligen som hand i handske in i mina förutfattade meningar (eller fördomar, om man så vill). Det är frusen senhöst, allt är brunmurrigt eller grått. Det är kallt och slitet, både när det handlar om miljö, människor och känslor.

På det gamla goda 80-talet var Robin Ramzinski eller Randy ”The Ram” Robinson hot shit i wrestling-ringen med både egen actiongubbe och nintendospel. Gärna uppbackad av sin ärkefiende ”The Ayatollah” som retade upp publiken genom att vifta med en iransk flagga och skrika ”Death to the infidels”. 20 år senare heter ”The Ayatollah” Bob och säljer bilar. Randy försöker emellertid fortfarande hålla liv i någon slags westlingkarriär, åtminstone på helgerna.

Hans liv bygger på principen ”ur match i mun” och har det blivit dålig uppslutning publikmässigt blir det tajt att betala hyran till den slitna trailern. Så trött han än ser ut att vara knogar Randy på med en vardag bestående av träning, stereoider, blekning av den glesnande kalufsen och solarium för att inte skämma ut sig fullkomligt i ringen.

Känslomässigt utbyte, i vad mån man kan tala om sådant, finns i den icke desto mindre affärsmässiga relationen mellan honom och strippan Cassidy. Men en dag säger Randys kropp ifrån på allvar och hux flux ligger han med ett saftigt bypass-ärr på bröstet. Hur ska han förhålla sig till ett liv där han förlorat det enda som gav honom någon form av mening och mål?

Omtalade regissören Darren Aronofsky blev utsatt för något av en ketchupeffekt. Från att skuldmedvetet inte sett en enda av hans sex filmen slumpade det sig så att jag klämde både Black Swan och The Wrestler på en och samma dag. OM det nu skulle vara så att jag faktiskt pallrade mig iväg för att se den potentiellt ofattbart svulstiga Noah (vilket jag ju gjorde).

I framställning och på ytan kunde The Wrestler och Black Swan inte vara mer olika. Den ena som sagt sliten, brun och grå med ett foto som nästan hade kunnat göra den till en mockumentär. Den andra slipad till rakbladsvass skärpa i bländande svart och vitt. Den ena om en man som enligt sig själv för länge sedan sett sina bästa dagar och lever sitt liv därefter. Den andra om en ung kvinna på randen till både vuxenhet och sitt stora genombrott.

Men innehållsmässigt finns det stora likheter. Hur påverkar det en människa att nästan uteslutande behöva leva på sin kropp, ett verktyg som verkligen inte har oändlig livslängd? Hur mycket man än försöker träna och piffa till den. Randy får stå ut med häftklamrar och Nina med spräckta tånaglar men bägge torterar de sina kroppar bortom det uthärdligas gräns. Skillnaden är bara att det i Randys fall är kroppen själv som säger ifrån medan det hos Nina är hennes psyke.

På olika sätt visar både fribrottaren och svanen (samt strippan icke att förglömma) den förnedring som ligger i ett liv som bygger på att andra ska älska din kropp. Vältränad eller nedgången. Snygg eller bedagad. Som Randy säger, man blir aldrig mer än ”a piece of meat”.

Men jag funderar mycket på vad det betyder att Randy ändå får en slags möjlighet till personlig upprättelse medan alternativet för Nina bara tycks vara att böja sig, resignera. Kanske inte stort mer än två olika manusförfattare?

Det slumpade sig så att jag såg Black Swan först, vilket kanske var lite synd. Nu hade jag nämligen svårt att bli lika fast i Randys mer långsamt och melankoliskt berättade historia, Natalie Portmans helt öppna desperation gjorde mig mer andlös än Mickey Rourkes tystare uppgivenhet.

Frågan är om jag inte till och med hade fått ut mer av en mockumentär (eller varför inte en riktig dokumentär) om avdankade fribrottare. De allra bästa scenerna är nämligen när jag genom Randys ögon får ta del av den tröstlösa verklighet som möter männen vilka trots hörapparat, glasögon, stomipåsar och rullstolar inte kan eller vill ta avsked från fornstora dagar.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser