Den litteräre Harry #2

Förutom all känslosamheten som nämndes i förra inlägget finns det förstås också ett tydligt maktperspektiv i serien, ett koncept som Rowling i likhet med många andra ungdomsförfattare är högst tveksam till. Innan ”Magic is Might” skulle man nästan kunna säga att mottot för Ministry of Magic är ”Absolute power corrupts absolutely”. Denna bastion för trollkarlsvärldens formella makt framstår allt som oftast som ett byråkratiskt bländverk, imponerande på utsidan men på insidan tandlöst och fegt. Alltså återigen den välbekanta kontrasten mellan yta och handling.

Det är en myndighet som, oavsett om ledaren heter Cornelius Fudge eller Rufus Scrimgeour, försöker tillfredsställa opinionen (arrestera Hagrid i Chamber of Secrets eller Stan Shunpike i Half-Blood Prince) istället för att prata klarspråk (berätta att Voldemort är återuppstånden). Man är så inställd på att göra saker rätt att man slutat bry sig om ifall man gör rätt saker. Därför är det heller inte särskilt förvånande att ministeriet i Deathly Hallows inte blir stort mer än en fasad för Voldemorts nya världsordning.

Makt hänger naturligtvis ihop med tolerans. Uttrycket ”With great prower comes great responsibility” associeras oftast med en helt annan superhjälte men skulle lika gärna har kunnat förekomma hos Harry & Co. Trollkarlsöverklassiga pure bloods blir desto mer avskyvärda tack vare deras nedlåtande och avfärdande attityd mot såväl andra magiska varelser som mud bloods. I gammal god stil tenderar Rowling att porträttera fattig underklass som betydligt mer liberal, generös och fördomsfri än välsituerad överklass.

Förutom Ministry of Magic visar författarinnan också på en helt annan maktarena, vars olycksbådande förändring tajmar in seriens allt vuxnare ton. Det är nästan att man skulle kunna tro att Rowling tagit sig en titt på den svenska skoldebatten, för det är knappast så att statlig inblandning i utbildningsväsendet på Hogwarts hyllas som någon välgörande reform i Order of the Phoenix. Genom detaljstyrning och massiva regelverk ska eleverna inte lära sig att tänka själva, utan enbart kunna återge vad auktoriteten säger. Skolans roll som indoktrinerande uppfostringsanstalt är förstås ännu tydligare i Deathly Hallows när Hogwarts blir en obligatorisk instans för trollkarlsvärldens unga.

Området där jag kanske tycker att Rowling fumlar med sin quaffle är tyvärr det biologiska. Ett upplyst genusperspektiv som hade kunnat matcha författarinnans toleranspatos hade naturligtvis varit välkommet. Nu blir istället just den biten ibland tråkigt traditionell: pojkar växer upp till män, flickor växer upp till kvinnor och aldrig (ok, väldigt sällan i alla fall) mötas de två.

Visst finns här individuella undantag. Professor McGonagall tillhör Gryffindor och får i egenskap av biträdande rektor åtminstone bestämma lite när Dumbledore inte är tillgänglig. Hermione tillhör också Gryffindor och får exempelvis i Chamber of Secrets vara pådrivande när det gäller stölderna från Snape och i Prisoner of Azkaban smocka till Draco Malfoy.

Men den övergripande bilden styrs av hur bland annat Hogwarts grundare framställs. Godric Gryffindor är djärv och handlingskraftig. Salazar Slytherin är ambitiös och makthungrig. Det är svårt att undvika intrycket av att det alltid är dessa herrar som sätter dagordningen. Först lite på efterkälken kommer smarta Rowena Ravenclaw och lojala Helga Hufflepuff.

Generellt är Rowlings flickor och kvinnor feminina. De oooha och aaahar, brister ut i gråt (särskilt den egenskapen gäller även för Hermione) , gillar enhörningar, faller för professor Trelawnys astrologitrams samt lagar mat och tar hand om sin familj. Till och med tuffa Ginny accepterar utan knot (i alla fall ett tag) att vara den väntande krigsbruden till sin hjältemodige Harry.

Rowlings pojkar och män tillhör tacksamt nog sällan he-man-kategorin (även om Goblet of Fire-filmen gjorde vissa försök i den riktningen när det gällde Viktor Krum) utan är allt som oftast en pojkman. Den där killen som aldrig blir riktigt självständig och gärna måste pysslas om, tas om hand och styras av vardagens projektledande kvinnor. Glåpord och provokationer besvaras i slutänden ändå bäst med en smocka eller en välriktad förbannelse.

Och trots att det var Lilys offer som räddade Harry från Voldemorts Avada Kedavra är det oftare fokus på hans tankar om pappa James. Sökandet efter en fadersfigur (Dumbledore, Sirius och Lupin) är betydligt mer ihärdigt än sökandet efter en modersdito (även om den fina scenen när Molly Weasly tröstar Harry i slutet av Goblet of Fire nästan kompenserar för det helt på egen hand).

Nåvälan, jag är knappast den första att notera just den bristen och perfektion kan ju ibland bli tråkigt det också. Seriens sju delar visar dessutom på det hela taget upp ett imponerande genomtänkt världsbygge även det är klart att man kan ifrågasätta både en och två detaljer om man nu skulle känna för det.

Till att börja med finns det ju egentligen ingen riktigt bra förklaring till varför just trollkarlar och häxor skulle behöva nöja sig med pergament, fjäderpennor och bläckflaskor när det finns både blyerts och suddgummi att tillgå. Eller datorer och skrivare för den delen. Inte heller finns en antydan till rullväskornas intåg på bagagemarknaden, här är det hederliga 50-kilos-koffertar som gäller. Och borde det inte efter ett par hundra år av utveckling finnas mer stryktåliga magiförmedlare än trollstavar av trä?

Jag kommer också på mig själv att undra väldigt mycket hur det är med undervisningsmantrat läsa-skriva-räkna? Avancerar häxor och trollkarlar aldrig vidare från 11-åringsnivån då all sådan lärdom tycks bli överflödig? Jag kan i alla fall inte påminna mig att det skulle ingå någon mattelärare i Hogwarts lärarkollegium. Harry har ju gått i vanlig skola innan Hogwarts och därmed fått i alla fall ett par års reguljär skolundervisning, men hur är det med Ron eller Ginny?

Dessutom har eleverna vid både Bauxbatons och Durmstrang bevisligen lärt sig engelska innan sin ankomst till Hogwarts men att Harry och hans klasskompisar skulle plugga franska eller något nordiskt språk, alternativt tyska, tycks aldrig ha varit på tapeten.

Och hur funkar egentligen den däringa spårningen av unga häxor och trollkarlar som inte får göra magi utanför Hogwarts? Vad händer om man väljer home schooling? Hur kan Ministry of Magic hålla koll under ett evenemang som exempelvis quidditch-världskuppen?

Nog nu! På det hela taget har jag som sagt på nytt förälskat mig i Rowlings värld och skriverier. Det var roligt att se filmerna (vars utläggning får vänta tills imorgon) i så nära anslutning men ingen av dem övertrumfar sin förlaga. Det är helt enkelt en berättelse som är tillräckligt vuxen för att utmana sina unga läsare och tillräckligt magisk för att underhålla de lite äldre.