X2: Neil Gaiman (1998 och 2006)

Fler författare än Stephen King skriver novellsamlingar. När Filmitch rekommenderade Neil Gaimans två samlingar Fragile Things (2006) samt Smoke and Mirrors (1998) som brittens bästa böcker var det klart att jag blev nyfiken. Smoke and Mirrors innehåller material främst skrivet under 90-talet (men här gömmer sig till och med så tidiga alster som 1984) medan Fragile Things tillhandahåller det tidiga 00-talets produktion.

Smoke and mirrorsBägge samlingarna utgör vilda blandningar av längre noveller, korta utkast och infall samt en hel del poesi. I likhet med sin amerikanske kollega har Gaiman bifogat små kommentarer till de flesta verken och, som en extra bonus, till och med två extra texter om en kartgalen kejsare och en fin liten nyversion av The Picture of Dorian Grey.

Det är möjligt att jag inbillar mig men jag upplever att det är mer än bara novellernas innehåll som avslöjar vem som står bakom dem, särskilt i Fragile Things. Inte sällan finns melankoliska stråk, en särpräglad mörk humor tillsammans med en stämning som är avgjort fantasirik. Jag får en känsla av att berättelserna kan dra iväg i vilken riktning som helst och det är omöjligt att veta vad som kommer härnäst.

Till viss del påminner de senare novellerna lite om John Ajvide Lindqvist i det att Gaiman förmedlar en bild av att det bara är det tunnaste flor som skiljer vår vanliga verklighet från något mer hotfullt, farligt, oroande eller bara annorlunda. De tidigare känns mer ”vanliga” eller kanske ”påtagliga” är ett bättre ord, antingen de är humoristiska eller realistiska. De är skrivna av en författare som fortfarande i viss utsträckning söker sin egen röst och därför prövar på många andras. Den har Gaiman hittat i bidragen i Fragile Things.

Fragile thingsEn av de där andra rösterna som Gaiman prövar sig på är genrenestorn H.P. Lovecraft, med alldeles utmärkt underhållande resultat. I ”A study in emerald” ska en viss känd privatdetektiv lösa ett knepigt mordfall i ett England som styrs av en rikligt tentakelförsedd drottning Victoria. Amerikanske turisten Ben Lassiter hinkar i sin tur öl med ett gäng luttrade Cthulhu-kultister i ”Shoggoth’s Old Peculiar”.

I min läsning var det dock ett par noveller som stack ut (av någon anledning fastnade jag inte så särskilt för poesin). ”The problem of Susan” i Fragile Things var en tankeväckande fortsättning på C.S. Lewis Narnia-serie där Gaiman berättar Susan Pevensies historia. Susan, som inte fick följa med till Narnia, och därför blev lämnad ensam i verkligheten. Men jag förstod verkligen inte Gaimans avslutning på den, så fantasieggande den än nu var.

Fragile Things bästa berättelse tyckte jag var ”Forbidden brides of the faceless slaves in the secret house of the night of dread desire”. En vansinnigt rolig både pastisch och drift med den klassiska gotiska romanen där vi introduceras till såväl instängda och galna kvinnor som dragiga och fuktiga slott samt butlers vid namn Toombes. Humor korade även vinnaren i Smoke and Mirrors där det blev ”Chivalry”; berättelsen om hur Mrs. Whitaker hittar den heliga graalen på Myrorna (typ).

Kanske för att Fragile Things kändes lite ojämnare än Smoke and Mirrors kan det kanske tyckas att jag är lite snål med betyget men här gömmer sig trots allt ett par riktiga guldkorn.

Smoke and Mirrors (1998)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Fragile Things (2006)

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

 

9 reaktioner till “X2: Neil Gaiman (1998 och 2006)”

  1. Härligt att de föll dig i smaken. Det var länge sedan jag läste böckerna men vill minnas att jag gillade Girls at parties (?) ruggig i sin enkelhet och Snövit sagan.
    Problem with Susan kan jag inte heller hjälpa dig med bra men lite oklar. Gillade också den kort korta berättelsen om tomten men den är nog mer roande än bra. Tack för ping och en tredje novellsamling är som sagt på G.

  2. Spännande läsning! Jättekul att du refererar till de olika novellerna och inte bara helhetsintrycket. Hur står sig novellerna i jämförelse med hans andra verk – och vilket tycker du är hans bästa?

    Jag utkämpar ju en kamp med Gaiman, blir aldrig riktigt klok på ”vår relation” (som jag gärna kallar det, ha ha) – dvs är den bra, ljummen eller rentav dålig? Jag vet helt enkelt inte. Har för andra gången slutat läsa Amerikanska Gudar (som vi ju snackat om tidigare), och har läst kanske hälften av första delen i Sandman-serien. Det är som att jag fastnar när jag är mitt uppe i det, men sällan känner ett sug efter att återvända, veta hur det hela slutar. Kanske är inte slut hans starkaste gren, utan själva resan ? Jag upplever att Gaimans styrka är språket, humorn och det där som du beskriver som ”icke-påtagliga”, inte handlingen. Eller vad tror du?

    Samtidigt älskar jag hans uppläsningar av sina små historier som han framför i ”An Evening with Neil Gaiman och Amanda Palmer”, och tyckte bra om Ocean at the End of the Lane.

    Mycket ambivalent som sagt.

  3. @Filmitch: How to talk to girls at parties var inte riktigt min grej, tyckte den kändes lite vanlig (så vanlig som Gaiman nu kan bli). Däremot är jag en sucker för smart omberättade historier, så Snövit-versionen slank ned bättre.

    @Cecilia: Heh, du kanske hellre skulle prata med hr Filmitch. Förutom de här har jag bara läsat American Gods och Coraline. Det finns dock ammunition i bokhyllan att råda bot på det någon dag. Jag gillar både språk, humor och stämning men tycker samtidigt att de överraskande historierna också har mycket som talar för sig. Just hans faiblesse för att ta något välbekant och sedan vrida och vända på det ett tag är mycket skickligt. Ingen ambivalens för min del än så länge, måste jag erkänna.

  4. hrm filmitch här: den första Sandman boken är lite vag och Gaiman säger själv att han försökte hitta formen, det är vid Dolls house berättelsen tar fart och finner sin form. Har skrivit om hela Sandman serien på min blogg. Passar äben här på att slå ett slag för hans bilderböcker -The Wolves in the walls är underbar 🙂

  5. @Filmitch & Cecilia: Just det…glömde, jag har ju faktiskt läst Sandman-serierna också. Gillade dem mycket även om kvaliteten på de olika ”äventyren” är rätt så skiftande.

  6. @Filmitch: Törs jag erkänna att det var ett bra tag sedan jag läste dem och att jag faktiskt inte minns dem så tydligt? Till mitt försvar kan jag kanske anföra att jag lånade albumen, läste dem en gång och var sedan tvungen att lämna tillbaka dem. Har kvar mer lösryckta intryck lite huller om buller…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: