The OctagonJättejättefarliga ninjaterrorister tränas av den illistige Seikura någonstans i det innersta av Central- eller Sydamerika. Inte för att alla ninjaskillz spelar någon större roll när det väl gäller, eftersom de västerländska rekryterna föredrar ett hederligt maskingevär för att kunna utföra sina inte särskilt lönnliga lönnmord.

Chuck Norris Scott James jobbar möjligen som legosoldat alternativt rättsskipare av något slag, men det spelar ingen roll eftersom hans närvaro primärt motiveras av att han är en jäkel på kampsport (det är många som tjatar på honom att han ska börja tävla igen, anledningen till att han en gång slutade förblir oklar) och att han känner Seikura sedan gammalt. Faktum är att de båda en gång växt upp som bröder tillsammans, men Seikuras oförmåga till disciplin gjorde att deras fosterfar (eventuellt bara sensei) kategoriskt utnämnde dem till dödsfiender.

Någonstans på vänsterkanten förekommer också terroristjägaren McCarn samt Scotts partner A.J. som helt plötsligt får för sig att han måste bevisa vilken karlakarl han är jämfört med Scott (trots att ju alla vet att det är Scott som är da shit) och bege sig in i värsta terroristnästet.

Den kvinnliga fägringen utgörs av Nancy som hastigt och lustigt visar sig vara terrorist själv, rika förläggardottern Justine (hur vet vi att hon är rik? Ständigt iklädd päls, förstås!) som jagas av terroristerna samt Aura. Aura är även hon terrorist men har antingen drabbats av samvetskval (hon trodde ju på Saken, men dödade aldrig någon med egna händer. Jamendåså!) eller ledsnat på att aldrig få något ansvarstyngt uppdrag.

Det är som synes en hel del som förblir oklart i The Octagon, inte minst titeln. Själv lyckades jag blinka precis den där nanosekunden när det syntes att en del av terroristnästet från ovan syntes ha en åttkantig form.

Jag tror banne mig att jag hade kunnat klippa ihop en mer enhetlig historia från det existerande materialet än vad som nu rullar i TV:n. Vi får en massa glimtar från terroristlägret som egentligen inte fyller någon som helst funktion. Inte minst då rekryterna som vi på något sätt ska identifiera oss med inte alls tycks bli särskilt mycket bättre på just ninjakonsterna som annars verkar vara själva grejen. Det enda vi (och de) får med oss är en massa välbekanta floskler av typen ”Expect the unexpected” och ”The mind never sleeps”.

Dialogen är tokstyltig, vilket dels beror på att replikerna är av samma kvalitet som plottens inneboende logik, dels på att majoriteten av skådisarna är riktigt dåliga. Lee van Cleef hade kanske kunnat tillhandahålla någon lättnad om hans McCarn bara hade haft någon som helst funktion att fylla.

Den ende som kommer ur det hela med värdigheten någorlunda i behålla är faktiskt Chucken själv. Fast ändå inte riktigt eftersom man tydligen tyckte att det var en lysande idé att förse hans Scott med en ekande VO som först får mig att tro att han ska vara någon slags psykosdrabbad krigsveteran men som bara tjänar det minst sagt klumpiga syftet att förklara hur det ligger till mellan honom och Seikura.

Inte heller fighterna är av samma kvalitet som i A Force of One eftersom de oftast är så mycket kortare. Den avslutande uppgörelsen håller förvisso på ett bra tag, men görs onödigt komplicerad med flera motståndare innan Scott ens får komma i närheten av Seikura plus en hinderbana, vars syfte osar klart opraktisk Bondskurks-katt.

Om allt man begär av en film är nakna kvinnobröst, håriga mansdito, random skottlossning och lite karatesparkar räcker The Octagon alldeles utmärkt. Just den här kvällen tillhörde jag inte den skaran.

star_full 2

Annonser