Percy Jacksonalt. titel: Percy Jackson och kampen om åskviggen, Percy Jackson & The Lightning Thief

Percy är en rätt vanlig tonåring. Inte direkt mobbad men dejtar heller inte cheerleaders på löpande band. Med tanke på både ADHD och dyslexi funkar väl skolan sådär om vi ska vara ärliga. Särskilt med tanke på att hans engelskavikarie Mrs. Dodds försöker döda honom vid ett museibesök som klassen gör (och det berodde inte på att Percy inte kunde hålla fingrarna borta från utställningsföremålen).

Percy får nu berättat för sig att han givetvis inte är någon vanlig svennebanan, utan son till guden Poseidon. Dyslexi? Endast grekiska, grekiska gudasöner kan. ADHD? Övertänt gudablod i ådrorna. Övernaturlig förmåga att stanna under…GREKISK GUD!

Percys mamma Sally inser att hennes son inte längre kan förbli i de dödligas värld utan leder honom till Camp Half-Blood. Men innan de hinner dit blir de dock attackerade av en minotaur och Sally finns plötsligt inte längre.

Inte för att det inledningsvis tycks bekymra hennes son särskilt mycket, han är fullt upptagen med att upptäcka sin nya status som halvgud. Camp Half-Blood är ett träningsläger, oklart bara träning för exakt vad. Uppenbarligen något som kräver hantering av toppmoderna vapen som spjut, svärd och båge iförd läderrustning och snörsandaler.

Men fristaden är inte fredad särskilt länge – ett grillparty blir avbrutet av den ovälkomne gästen Hades. Han informerar Percy om att modern är fånge i Underjorden och passar samtidigt på att kräva Zeus åskvigg från ynglingen, något som även vikarien Mrs. Dodds (vilken egentligen var en furie) och minotauren verkade tro att Percy lagt vantarna på.

Percy kunde inte bry sig mindre om ett överdimensionerat tomtebloss men vill självklart rädda lilla mamsen ur Hades klor. Tvärt emot allt förnuft ger han sig ut i ett förvånansvärt mytologiskt USA tillsammans med satyren Grover och halvgudskollegan Annabeth.

Fler än Astrid Lindgren har fattat den där tjusningen i att föreställa sig att man är någon helt annan. Att ens liv egentligen är mycket bättre, finare och häftigare än det man lever nu. Det funkade för J.K. Rowling och det verkar ha funkat i alla fall hyfsat för Rick Riordan, författaren till pentalogin om Percy.

När det kommer till denna filmatiseringen av bok numero uno har regissören Chris Columbus knappast förtagit sig, utan utgått från sin Harry Potter-vana och skapat en snarlik, men kanske lite vuxnare produkt. Bland annat har Camp Half-Blood klara Hogwarts-vibbar i det att det tillhandhåller en cyklisk ram för Percys äventyr.

Det vuxna(re) är både på gott och ont kan jag tycka. Å ena sidan är det skönt att slippa farsartade element som snoriga troll, å andra sidan har inte Percy Jackson riktigt samma lätthet i historieberättandet.

Och eftersom utgångspunkten är de klassiska berättelserna finns förstås en del invändningar om man nu skulle vara lagd åt det hållet. Entrén till gudarnas boning Olympos går inte längre via ett grekiskt berg, utan Empire State Building. Även ingången till Underjorden finns naturligtvis på amerikansk mark. Medusas huvud har som genom ett mirakel inte bara lösgjort sig från Athenas sköld, utan också återförenats med gorgonens kropp, livs levande. Och nog för att Uma Thurman inte är någon klassisk skönhet, men att kalla henne så ful att hennes blotta uppenbarelse förstenar omgivningen är kanske lite orättvist.

Däremot önskar genus-o-metern att den besatt lite mer Medusa-lika egenskaper. Vi har sagt det förut, men det finns tyvärr anledning att bli till en repig vinylskiva i det här läget: hur svårt ska det vara att fixa kapabla kvinnoroller?! (Uppenbarligen lika svårt som det tycks vara att skapa trovärdiga kentaurer på film.)

Ok, grekerna tyckte förvisso att det var helt ok för två män att dra land och rike runt efter sköna möer att röva bort, men Percy Jacksons greklands-USA tycks bara ha kommit marginellt längre. Mamma Sally måste räddas när hon inte längre kan fylla sin omvårdande och skyddande funktion. Vi serveras förvisso den tuffa gudadottern Annabeth, men vid närmare eftertanke inser jag tyvärr att hennes närvaro i historien varken gjorde till eller från för själva händelseutvecklingen. Hennes främsta syfte är helt enkelt att tjäna som Percys lilla flamma.

Men för all del, Percy Jackson var ok underhållning för stunden. Hans resa från öst till väst var tillräckligt actionladdad för att den inte skulle kännas allt för långdragen. Emellertid har han en bra bit kvar till framgångarna hos sin brittiske trollkarlsmotsvarighet. Det har förvisso kommit ytterligare en film i serien, med det tog tre år och den tycks ha förpassats direkt till DVD-hyllorna. 10 points for Gryffindor!

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser