The Hunger Games: Catching Fire (2013)

Catching FireOm Katniss Everdeen trodde att allt var över och skulle ordna sig till det bästa vid slutet av de 74:e hungespelen bet hon sig rejält i tummen. Med storpolitiska intressen i bakgrunden kan vi lugnt konstatera att Katniss i det här avseendet närmast bitit av tidigare nämnda fingrar och det är dags att försöka sy fast dem igen.

Hon och medvinnaren Peeta Mellark har inte haft så mycket kontakt sedan återkomsten till distrikt 12. När nu deras segerturné till de övriga 11 distrikten står för dörren är det dags att försöka återuppliva den relation som smiddes i arenans stålbad. Särskilt som den skräckinjagande president Snow i egen hög person besöker Katniss för att understryka vikten av att hon och Peeta övertygar som Panems starcross’d lovers. Annars skulle ju distrikten kunna få för sig att deras lilla bärkupp inte alls byggde på odödlig kärlek, utan var en upprorshandling.

Något som visar sig vara lättare sagt än gjort. Distrikten pyr av revolutionsanda och Huvudstaden tvingas hitta på något radikalt för att dämpa den begynnande brasan.

Den första Hunger Games-filmen blev för min del en positiv överraskning på flera plan. Jag var tidigare obekant med både Jennifer Lawrence och Suzanne Collins bokserie. Filmen gjorde mig förtjust i Jennifer och böckerna i Katniss. Av olika anledningar blev det inte av att se Catching Fire när den hade premiär men den fick tillräckligt många positiva omdömen för att det skulle lova gott.

Tyvärr kan jag inte sälla mig till den hyllningskören. Visst, Catching Fire känns mer vuxen än Hunger Games eftersom Katniss och Peeta primärt rör sig bland vuxna snarare än andra ungdomar den här gången. Men eftersom jag inte störde mig det minsta på den fösta filmens YA-vibbar blir vuxenheten heller ingen automatisk fördel för film numero due.

Som så många gånger förut finns det en klar risk att mitt bokläsande har förstört mitt filmtittande. Jag minns Collins beskrivningar av den nya arenan som kittlande, obehagliga och ödesmättade. Inget av detta lyser igenom i Francis Lawrences film. Plutarch Heavenbees djävulska konstruktion har blivit en vanlig, jäkla actionhinderbana.

Mitt största problem ligger dock i de personliga relationerna. Eller snarare avsaknaden av dem. Filmen ger mig exakt noll känsla för dynamiken mellan exempelvis Effie, Haymitch, Peeta och Katniss eller mellan Katniss och designern Cinna. Att Katniss och Peeta skulle hysa romantiska känslor för varandra känns lika trovärdigt som om någon skulle påstå att hen parat elefanter med minigrisar för att skapa husdjurselefanter av minigrisformat.

Var och en på sitt håll gör exempelvis Woody Harrleson och Jennifer Lawrence hyggliga prestationer men det skapas verkligen inga skådisfyrverkerier när man klämmer in alla deltagarna i en och samma film. Hur mycket jag än gillar Jena Malone och Stanley Tucci utför de här ett närmast plågsamt överspel.

Jag är benägen att gissa att problemen med Catching Fire ligger på både manus- och personreginivå. Nu är det bara att hoppas på att det hela rätar upp sig till Mockingjay pt 1. Jag behöver i alla fall inte vänta så länge på svaret.

star_full 2star_full 2

Eftersom Mockingjay pt 1 skulle vara december månads filmspanarfilm och The Hunger Games gemensamt avnjöts redan 2012 var det ett par av oss som passade på att täppa till Catching Fire-luckan. Andra hade varit mer förtänksamma.
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Har du inte sett den? (pod)

7 reaktioner till “The Hunger Games: Catching Fire (2013)”

  1. Eftersom jag inte läst böckerna har jag inte alls samma känslomässiga anknytning till karaktärerna. Jag gillade denna klart mer än ettan, trots nyhetens behag med den första filmen.

    Det svaga kortet är faktiskt Jennifer Lawrence. Lika komplex och intressant som hon gjorde Ree i Debra Granik’s Winter’s bone, lika platt och ointressant gör hon Katniss. Vilket är trist. I mina ögon spelas Katniss endast som ett offer. Är det verkligen så i boken, eller ges hon där några andra egenskaper?

    Kärlekshistorien mellan Katniss och Peeta är också helt orimlig. Först verkar hon i princip hata honom, sedan tvingas de spela kära för att inte presidenten ska straffa dem och sedan är hon kär på riktigt! Helt utan att vi som åskådare får någon chans att förstå varför hon får dessa nya känslor! Verkligen klent. Man kan nästan tro att det hela är en stor twist…

  2. Håller med dig, jag tyckte Catching Fire var rätt kass, nästan bara en upprepning av konceptet i första filmen utan några större djupdykningar i karaktärerna. Fick nästan känslan av att jag kan låta bli att se den tredje delen.

  3. Jag gillade denna avsevärt bättre än första filmen men å andra sidan har jag inte läst några böcker. Det var mer fart och fläkt och lite ”higher stakes” helt enkelt men ngt stort fan är jag inte av serien. Klart jag kommer de del tre och fyra men jag har inte bråttom direkt.

  4. @Henke: Ja, Lawrence avhandlade vi ju i lördags 😉 Och i fallet med Katniss och Peetas relation är det nog en klar fördel att ha läst böckerna, då känns inte hennes reaktioner så slumpartade. Hon har dåligt samvete gentemot Gale så länge de befinner sig i 12 men när de är utkastade på egen hand måste hon ju ty sig till honom.

    Och i den här delen _är_ Katniss ett offer, hon har noll makt över sin situation. Poängen tycker jag är att hon inte resignerar utan fortsätter framåt för att på något sätt försöka lösa det hela.

    @Magnus: Ja det är synd att Catching Fire filmmässigt blev något av en transportstärcka. I böckerna upplevde jag att det blev något av en grej att det blev en upprepning inne i arenan jämfört med ettan.

    @Filmitch: Jag skulle kunna tänka mig att om man inte är jättesugen lönar det sig att klämma trean och fyran i ett sträck när bägge kommit ut.

  5. Mja, jag är inte lika skeptisk. Av någon anledning så fann jag att relationen mellan Peeta och Katniss fungerade. Jag hatade Peeta i första filmen men här var han som den där hundvalpen som man inte kan låta bli att tycka synd om. 😉

  6. @Jojjenito: Intressant, jag tyckte tvärtom. Alltså att man fick en bättre förståelse för deras förhållande och Peeta själv i första filmen.

    Här kändes det som om vi var så pass samkörda att det var högst relevant med ping.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: