Catching FireOm Katniss Everdeen trodde att allt var över och skulle ordna sig till det bästa vid slutet av de 74:e hungespelen bet hon sig rejält i tummen. Med storpolitiska intressen i bakgrunden kan vi lugnt konstatera att Katniss i det här avseendet närmast bitit av tidigare nämnda fingrar och det är dags att försöka sy fast dem igen.

Hon och medvinnaren Peeta Mellark har inte haft så mycket kontakt sedan återkomsten till distrikt 12. När nu deras segerturné till de övriga 11 distrikten står för dörren är det dags att försöka återuppliva den relation som smiddes i arenans stålbad. Särskilt som den skräckinjagande president Snow i egen hög person besöker Katniss för att understryka vikten av att hon och Peeta övertygar som Panems starcross’d lovers. Annars skulle ju distrikten kunna få för sig att deras lilla bärkupp inte alls byggde på odödlig kärlek, utan var en upprorshandling.

Något som visar sig vara lättare sagt än gjort. Distrikten pyr av revolutionsanda och Huvudstaden tvingas hitta på något radikalt för att dämpa den begynnande brasan.

Den första Hunger Games-filmen blev för min del en positiv överraskning på flera plan. Jag var tidigare obekant med både Jennifer Lawrence och Suzanne Collins bokserie. Filmen gjorde mig förtjust i Jennifer och böckerna i Katniss. Av olika anledningar blev det inte av att se Catching Fire när den hade premiär men den fick tillräckligt många positiva omdömen för att det skulle lova gott.

Tyvärr kan jag inte sälla mig till den hyllningskören. Visst, Catching Fire känns mer vuxen än Hunger Games eftersom Katniss och Peeta primärt rör sig bland vuxna snarare än andra ungdomar den här gången. Men eftersom jag inte störde mig det minsta på den fösta filmens YA-vibbar blir vuxenheten heller ingen automatisk fördel för film numero due.

Som så många gånger förut finns det en klar risk att mitt bokläsande har förstört mitt filmtittande. Jag minns Collins beskrivningar av den nya arenan som kittlande, obehagliga och ödesmättade. Inget av detta lyser igenom i Francis Lawrences film. Plutarch Heavenbees djävulska konstruktion har blivit en vanlig, jäkla actionhinderbana.

Mitt största problem ligger dock i de personliga relationerna. Eller snarare avsaknaden av dem. Filmen ger mig exakt noll känsla för dynamiken mellan exempelvis Effie, Haymitch, Peeta och Katniss eller mellan Katniss och designern Cinna. Att Katniss och Peeta skulle hysa romantiska känslor för varandra känns lika trovärdigt som om någon skulle påstå att hen parat elefanter med minigrisar för att skapa husdjurselefanter av minigrisformat.

Var och en på sitt håll gör exempelvis Woody Harrleson och Jennifer Lawrence hyggliga prestationer men det skapas verkligen inga skådisfyrverkerier när man klämmer in alla deltagarna i en och samma film. Hur mycket jag än gillar Jena Malone och Stanley Tucci utför de här ett närmast plågsamt överspel.

Jag är benägen att gissa att problemen med Catching Fire ligger på både manus- och personreginivå. Nu är det bara att hoppas på att det hela rätar upp sig till Mockingjay pt 1. Jag behöver i alla fall inte vänta så länge på svaret.

star_full 2star_full 2

Eftersom Mockingjay pt 1 skulle vara december månads filmspanarfilm och The Hunger Games gemensamt avnjöts redan 2012 var det ett par av oss som passade på att täppa till Catching Fire-luckan. Andra hade varit mer förtänksamma.
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Har du inte sett den? (pod)

Annonser