I Love You Philip Morris (2009)

Helt ofrivilligt fick I Love You… en oväntad dimension av att jag såg den back-to-back med en annan fängelse-biopic. Jag kunde inte låta bli att fundera på hur den här filmen hade blivit i Nicolas Winding Refns händer, men kanske ännu mer hur det hade sett ut om Glenn Ficarra och John Requa fått i uppdrag att porträttera Charles Bronson istället för Steven Russell?

Färggrant är det förvisso även här, men lite mer åt det serietecknade, technociolorhållet. Humor finns det också en hel del av, men knappast Bronsons brutala svartsynsironi. Samtidigt ska det också vara en kärlekshistoria och det är här jag tappar bort I Love You…

Men för att börja från början. ”This really happened. It really did.” Med tanke på den osannolika berättelsen som rullas upp kan den inledande BOATS-försäkran faktiskt vara motiverad. I Love You… är nämligen historien om den kristne polisen och familjefadern som också råkar vara gay. Kanske inte så uppseendeväckande, säger ni?

Nej, om det inte hade varit för att den kristne polisen och familjefadern får en uppenbarelse och bestämmer sig för att sluta upp med det förljugna förortslivet. Men han fastnar tyvärr för den mer extravaganta versionen av ett bögliv i Florida och måste därför inleda ett helt annat ljugande för att få ekonomin att gå ihop. Till slut sitter han där i fängelse, dömd för försäkringsbedrägeri.

Och det är här han får syn på den försynte Philip Morris som tydligen inte har gjort annat än längtat efter en äldre och grophyad man som ska ta hand om honom. Det är helt enkelt Ödet.

Steven Russell ska vara den ende dömde bedragaren som för närvarande avtjänar ett livstidsstraff (eller ja, 140 år får väl ändå ses som ett sådant?). Och det gör han inte för att han likt Bronson försökt skapa sig en karriär innan för fängelsets murar, utan för att han ett upprepat antal gånger försökt att ta sig utanför dem på mer eller mindre innovativa sätt.

Det känns som om I Love You… hade funkat bättre som en mer renodlad komedi eller också är det bara för att filmen helt enkelt inte en lika bra bedragare som sin protagonist. Jag som tittare känner mig nämligen inte på minsta vis övertalad att investera i kärlekshistorien mellan Steven och Philip.

Eller vi kanske ska säga Jim Carrey och Ewan McGregor, för de är nog det största problemet för min del. Jag ser inte Steven och Philip. Jag ser bara Jimmy och Ewan, och deras relation känns inte trovärdig på någon fläck. Jag vet ju att bägge kan porträttera olika karaktärer, så jag känner mig benägen att skylla på manus och regi i det här fallet.

Om man nu vill att Jim Carrey ska bli någon annan kanske det skulle kunna vara en bra idé att be honom att inte agera i sin patenterade Liar Liar–Bruce Almighty-stil? Där han hade kunnat skapa en ny Joel Barish eller Truman Burbank blir det istället Count Olaf för hela slanten.

Ewans Philip är i sin tur så tvådimensionell att han ibland försvinner ur bild när han vänder sig om. Vi får inte veta något om honom och hans enda syfte i filmen är att fungera som ett incitament för Steven att lura till sig ännu mer pengar och rymma från ännu fler fängelser. Det enda jag kan tänka på är att en kille som lever med någon som tidigare blivit dömd för bedrägeri kanske inte riktigt lika obekymrat borde acceptera en orimligt lyxig livsstil som Philip tycks göra.

Jag förstår att en historia som Steven Russells stimulerar salivkörtlarna rejält hos filmskapare. Men när det gäller I Love You… borde de ha torkat sig om käften och funderat lite till på hur de skulle lägga upp det hela. I nuläget ska filmen vara en klurig bedragarfilm typ Catch Me If You Can, en komedi och en kärlekshistoria. En måste bort, men Glenn Ficarra och John Requa kunde uppenbarligen inte välja.