Det är första advent (äntligen!) och därmed dags för Rörliga bilder och tryckta ords hävdvunna julfilmsinlägg. En modern klassiker den här gången måste man nog säga.

***

Bad SantaDen unge Thurman Merman är inte bara olyckligt lottad vad gäller namn. Han är dessutom ganska rundnätt, vilket ger de coola skateboard-kidsen carte blanche att mobba honom. Man kan också fundera på om det är något som inte riktigt är kopplat som det ska i skallen på Thurman eftersom han fortfarande tycks tro på allsköns sagor. Inte minst på Tomten och julens välsignande inverkan.

Därför blir det den lyckligaste dagen i Thurmans liv när Tomten kommer hem till honom, även om Tomten tycks föredra att ha på sig en rånarluva och åker iväg i Thurmans pappas bil. Eller vänta förresten, den lyckligaste dagen är nog istället när Tomten lite senare återigen står på husets tröskel och ber att få bo hos Thurman.

Vad det troskyldiga barnet inte vet, eller väljer att bortse från, är att Tomten egentligen heter Willie och förutom en brottslig karriär också har grava spritproblem. Han behöver någonstans att gömma sig eftersom en snokande varuhusdetektiv är honom och partnern Marcus på spåren och hemma hos Thurman finns bara en gaggig mormor som inte verkar överhövan upprörd av att en vilt främmande man helt plötsligt delar hus med henne och sonsonen.

Även om man inte hade hört ett dugg om Bad Santa innan tittningen hade det räckt med vetskapen att Billy Bob Thornton spelar huvudrollen för att få en aning om vad den skulle innebära. Det är i alla fall ingen skådis som jag associerar med feel good-mys, snarare white trash-misär eller i bästa fall en lätt mental funktionsnedsättning.

Nu blir det nästan lite feel good-mys i alla fall, men då har regissör Terry Zwigoff och manusförfattarna Glenn Ficarra och John Requa (ständigt radarpar som dessutom är ansvariga för omtyckta Crazy, Stupid, Love) slängt in tillräckligt med syra för att jag inte ska fastna allt för hårt i kletet.

Terry Zwigoff har tjänat på att regissera någon annans manus; hans lite udda stil finns fortfarande kvar men jag underhölls bra mycket mer av Billy Bobs äventyr än av Thora och Scarlett i Ghost World.

Ett av elementen som gör Bad Santa bra är att det inte bara är Willie som har problem. Visst, att behöva sitta med ungar i knäet hela dagarna är förvisso botten av den bajstunna som varit hans liv men det ska visa sig att Tomten har förmåga att dra upp en hel del psykologisk skit för folk. Sedan kan man kanske diskutera att snygga bartendern Sues största problem inte är att hon super på jobbet eller har en rejält skum sexuell fixering vid mannen i röd mössa, utan det faktum att hon fortsätter att umgås med Willie efter det där första tomteknullet på bilparkeringen.

Skådespelarmässigt är det bara att acceptera att detta är Billy Bobs film, även om jag på ett sätt nästan önskar att han inte skulle ha hittat tillbaka till det där lite bomullsfluffiga som ett hårt liv inte helt lyckats förstöra. Å andra sidan är dynamiken mellan honom och Brett Kellys Thurman riktigt bra. Jag kan inte låta bli att fundera på om inte manusförfattarna Bob Peterson och Pete Docter såg Bad Santa och sedan Disneyfierade (ingen sprit, inget sex och definitivt inga svordomar) hela historien till Up. Wilie blev brumbjörnen Carl Fredricksen och Thurman blev scouten Russell.

Det må vara hur det vill med den saken, men jag är glad över att jag äntligen tog mig tid till att uppta Bad Santa i min julkanon. För visst blir det fler gånger med en pissande tomte i Phoenix för att skapa that hard to beat julkänsla.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser