Bronson (2008)

Om man inte kan sjunga, dansa eller skådespela, hur då ta plats på världens scen? För unge Michael Gordon Petersen står svaret lika klart skinande som inflottade muskler: kändisskap i form av en fängelsekund begiven på slagsmål och gisslantagande. ”Prison was a place where I could sharpen my toools. Hone my abilites”.

Michael Gordon Petersen, som döpt om sig själv till Charles Bronson, finns i verkligheten och har sedan 1974 levt på engelska statens bekostnad. Han hade knappt 70 dyra dagar i frihet i slutet av 80-talet innan ett juvelrån satte p för det. Bronson har alltså skapat sig en slags karriär på att begå brott innanför fängelsernas murar som hela tiden gör att hans straffsats förlängs.

Det gör han som sagt främst genom att slå ner vakter eller ta dem gisslan och därmed kan jag inte annat än tycka att Nicolas Winding Refn har valt smart i sin klart annorlunda biopic om Bronson. För hur kul skulle det vara med en ändlös räcka av kronologiskt ordnade slagsmål?

Förvisso skulle man väl kunna tänka sig en inkännande film om en man som vid det här laget sannolikt är så institutionaliserad att han inte skulle klara av att leva utanför fängelset. Särskilt som han fått lov att spendera en icke föraktlig del av sina fängelsedagar i isolering i futila försöka att få honom att sköta sig. Eller varför inte en svidande uppgörelse med ett system som, när man inte klarar av att hantera personer som Bronson, helt enkelt låter dem gå fria?

Men Refn har snarare skapat en mycket medvetet tonsatt och expressionistisk (inte sällan lätt surrealistisk) bildkavalkad där ljus och skugga får spela över Tom Hardys sjukt (schuuuuuuukt!!) vältränade yttre. Filmiska kopplingar till både Shawshank Redemption och A Clockwork Orange har regissören också klämt in. Turligt nog kände jag att jag var lite förberedd på den här stilen genom bloggkollegors skrivningar om Drive och Only God Forgives, annars hade Bronson nog kunnat bli svårsmält.

Generellt förlägger Refn slagsmålen till små och trånga cellutrymmen, medan de öppna ytorna i exempelvis den rättspsykiatriska anstalten Rampton (”the funny farm”) blir till förvirrande tablåer där människor tycks helt frånkopplade och oberoende av varandra. I det klaustrofobiska finns kontroll och ordning, i det öppna kaos.

Filmens tour de force, dess raison d’etre, är förstås Tom Hardy som slagskämpen. Hade jag sett Bronson innan The Dark Knight Rises kan jag säga att jag hade varit betydligt mer pepp på Hardy som Bane, för han gör verkligen en strålande insats. Inte bara eftersom han som sagt tränat upp en bisarrt imponerande överkroppsmuskulatur (den riktigt Bronson ska tydligt vara typ kungen av funktionell träning, man hinner med många armhävningar i isoleringscellens ensamhet), utan givetvis också för sitt skådespeleri.

Oavsett om han slåss näck med fyra fängelsevakter (detta är helt klart filmen för dig som är ute efter Tom Hardy full frontal), kör en liten bitskt ironisk stand-up-rutin för den beundrande publiken som kanske bara finns i hans huvud eller med viftande armar ”dirigerar” sitt eget filmade upplopp på Broadmoors mentalsjukhus från 1982 (riktigt klurig användning av nyhetsfoto, där) är han fullt trovärdig. Och det är inte illa pinkat med tanke på att han med sitt rakade huvud och valrossmustasch (eventuellt Bronsons egna) mest ser ut som han iklädd ett leopardskinn istället borde sysselsätta sig med att lyfta vikter på närmsta tivoli.