A Force of OneJag har aldrig varit den som rynkar på näsan åt en bra karatefilm (slarvigt uttryck jag vet, men det var så man kallade dem förr i tiden oavsett kampsportsstil) men av någon anledning har den tidige Chuck Norris undgått min uppmärksamhet. Hans existens är jag så klart medveten om, att han under en period pushade träningsredskap på TV-shop och evighetsserien Walker, Texas Ranger. Men nu var det alltså dags för en lite yngre och långhårigare upplaga.

Chucken spelar i A Force of One Matt Logan som i sin tur nästan skulle kunna vara Chuck Norris. Matt Logan är nämligen en professionell kampsportare som har en egen träningsdojo och som verkar slåss enligt Norris egen, koreanskinspirerade, stil Chun Kuk Do (vilken i och för sig inte grundades officiellt förrän 1990).

Men den lokala polisen har stora problem och vänder sig till Logan för hjälp. Någon flödar marknaden med stora mängder knark och alla poliser som kommit något på spåren hittas döda. Rättsmedicinska undersökningar får dem att dra slutsatsen att mördaren troligen är kampsportsexpert och Mandy Rust får i uppdrag att försöka övertala Logan att ta sig an polisens kompetensutveckling.

Den briljanta lösningen är nämligen att narkotikapoliserna ska få träna med Logan till dess att de inte längre löper någon risk att tas av daga av den mystiske dråparen. Good luck with that… Vad som går betydligt snabbare är utvecklingen av en kärleksrelation mellan Mandy och Matt. Allt eftersom Matt blir mer och mer insyltad ökar förstås sannolikheten att polisens korståg mot knarkbossen ska bli personligt även för honom. Att han ska bli…a force of one.

Alla fighter koreograferades av Chuck och brorsan Aaron Norris. De är snygga och vältajmade men det kan konstateras att själva filmandet av dem har gått framåt sedan 1979. I dagsläget har pendeln i och för sig nästan slagit för långt åt andra hållet – det är så mycket snabba klipp att man inte hinner se vad som händer – men i A Force of One är det filmat rakt upp och ned, utan krusiduller. Det hela underlättas förstås av att majoriteten av fighterna äger rum i en ordnad och upphöjd ring.

Matt Logans huvudmotståndare för dagen är kampsportaren Sparky, vilken spelas av Bill Wallace. Wallace har inte lika många filmer på CV:n som Norris, men förtjänade istället inom sin sport smeknamnet ”Superfoot”. Detta tack vare sina fruktade västersparkar som klockades till 60 mph (motsvarande nästan 100 knyck). Wallace har dock en mer melankolisk filmanknytning än sina egna roller: han var den PT som hittade John Belushi död vid Chateau Mormant.

Norris och Wallace backas upp ett par välkända ansikten: westernveteranen Clu Gulager och Super Fly-kändisen Ron O’Neal. Som Mandy Rust ser vi Dee Wallace-lookaliken Jennifer O’Neill.

Man skulle möjligen kunna gissa att närvaron av Mandy enbart motiveras av att hon ska vara Norris romantiska fokus. Om det är så finns det ändå en del för genus-o-metern att bli positivt överraskad av med tanke på att genre och produktionsår. Mandy är den som först kläcker idén om karatekopplingen och hon behöver faktiskt inte någon gång räddas av Logan. Det är till och med så att hon får ta hand om en skurk alldeles själv. Dessutom introduceras vi till Matt Logan i hans dojo när han undervisar ett gäng ungar och den som får slåss mot sin sensei är en råttsvansprydd liten flicka.

A Force of One är förstås stereotyp så det förslår (Logans unge styvson Charlie ser exempelvis snabbt till att stämpla “dead meat” i neonlysande bokstäver på sig själv: ”I just wanna compete so bad”). Men genom att inte slå knut på sig själv, genus-o-meterns förvånade bifall och ett par riktigt snygga fighter tycker jag ändå att den tar sig fram till slutet med äran i behåll.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser