The Damned United (2009)

United-laget som gällde i engelsk fotboll under 70-talet var inte Man-U, utan L-U, det vill säga Leeds United. Anförda av den legendariske Don Revie hade laget vunnit snart sagt allt som gick att vinna, så det var ganska stora skor som skulle fyllas när Revie gick vidare som tränare för det brittiska landslaget.

Men var det någon som tvivlade på ersättarens fotstorlek, så var det i alla fall inte ersättaren själv. Brian Clough (psst, efternamnet uttalas ”Kloff”) sågs som något av en mirakelmanager efter att han med tagit loserlaget Derby County från botten av division 2 till vinst i division 1.

Problemet var väl bara att det är en helt annan sak att ta ett underdoggäng till vinst än att se till att ett redan etablerat topplag behåller sin position. Särskilt som topplaget inte alls var särskilt förtjusta i att förlora sin gamle manager. Och särskilt som den nye managern börjar med att skälla ut dem för deras ruffiga spelstil. Även om Don Revies skor skulle fyllas hade Brian Clough inga som helst planer på att trampa i Dons fotspår.

Frågan är om den brittiska publiken är lika less på herrar som Colm Meany och Jim Broadbent, som den svenska borde vara på Mickarna Nyqvist och Persbrandt? Amerikanerna har ju en lite större skådispopulation att välja på för att bli riktigt lika uttråkade av samma nunor hela tiden (Eller röster. Hör du det, Morgan Freeman?).

Här har dessa stabila arbetshästar kompletterats med Michael Sheen som den halsstirrige Brian Clough, vilken tycks nära en närmast dödlig rivalitet med Meanys Revie. Oavsett hur stora framgångar Clough når kan de aldrig mäta sig med Leeds United, inte ens när han väl ersatt sin motståndare i den åtråvärda managerstolen. Han blir i sin besatthet helt enkelt sin egen värsta fiende, kapabel till betydligt större förödelse än Revie någonsin kan åsamka honom.

Eftersom det har varit en hel del biopics de senaste åren finns det lite att jämföra med när det gäller hur The Damned United berättar sin historia. Här jobbar regissören Tom Hooper mycket med flashbacks för att skapa ett parallellt narrativ mellan hur det går för Brian med Leeds United 1974 och hur han kunnat ta sig till den positionen genom arbetet fram till dess med Derby County.

Inte himlastormande, men ändå lite mer innovativt än att ta rakaste vägen från ax till limpa eftersom förhållandena anno ’74 skapar en del nyfikenhet som man får stillad allt eftersom. Vad som inte besvaras, vilket är inte så lite irriterande, är frågorna som hopas vad gäller Brians familj. Han har med sig två söner till Leeds, men dessförinnan har vi fått stifta bekantskap med både en fru och en dotter och vart de tog vägen får vi inget svar på. Inte heller hur sönerna upplever en minst sagt sönderstressad fader som på kvällarna ringer gråtmilda fyllesamtal. Så enkelt kom minsann inte Monica Zetterlund undan.

Men eftersom det som sagt är pålitligt folk som är inblandade (förutom de redan nämnda träffar vi exempelvis också Timothy Spall och Stephen Graham) finns annars inte mycket att anmärka på i The Damned United. 70-talskänslan är påtaglig, mest genom ”What’s new, Pussy Cat?”, långhårsfrillor, polisonger och lite ålderdomliga fotbollsutstyrslar.

Miljömässigt tycker jag att man lyckats bra med den nedgångna känslan hos lokalerna som hör till Derby County, vilka tycks underhållas och städas av traktens pensionärer. De gör om inte annat att jag känner mig väldigt tacksam över att jag inte spelade engelsk ligafotboll under 70-talet. I de lokalerna utspelas också filmens bästa scen, där den nervöse Brian inte klarar av att titta på den avgörande matchen (något som aldrig skulle ha hänt, hävdar de insatta) utan bara får ledtrådar till utvecklingen genom skuggorna som kastas av den ivriga publiken genom fönstren.

Själva filmen upplever jag som rätt balanserad i sina karaktärsskildringar. Det är hela tiden tydligt att det är Brian som ogillar Don Revie, inte att Revie i sig skulle vara en otrevlig typ. Därför blir de traditionsenligt avslutande upplysningarna ”hur gick det sedan?” lite knepiga eftersom jag i dem uppfattar en lätt skadeglädje över att Revie föll platt på fotbollsnäsan under resten av 70-talet.

Möjligen hade man kunnat göra mer av det faktum att filmen utspelar sig under en period när (som jag uppfattar det i alla fall) fotbollens nuvarande pengahysteri började se dagens ljus. För Brian är det helt självklart att klubben måste betala för vettiga spelare, oavsett ekonomi eller andra prioriteringar och han drar sig inte heller för att mer eller mindre förolämpande påpeka att alla som har en annan syn på saken har fel. Sedan må de vara klubbordförande så mycket de vill.

I det här avseendet är The Damned United snarare en film om fotbollskultur än spelet i sig. De snabba klippen från verkliga matcher ger oss fåkunniga inga ytterligare insikter i fotbollens magi.