Jag tar tillfälligtvis rygg på bloggkollegan Fiffis filmtajms Svenska söndagar

***

alt. titel: Hallonbåtsflyktingen, Raspberry Boat Refugee

HallonbåtsflyktingenMikael Andersson är på ett sätt en typisk SD-anhängare. Han älskar Sverige och allt som hör därtill – den inkluderande folkhemstanken (som egentligen inte är så inkluderande som man ibland vill göra gällande), Per Albin Hansson, kungahuset, Saltsjöbadsandan och allemansrätten.

Men Mikael Andersson skulle aldrig rösta på SD. Dels för att han är övertygad om att Sverige fortfarande är det perfekta landet, dels för att han egentligen inte alls heter Mikael Andersson utan Mikko Virtanen. Han är alltså inte bara invandrare, han är till på köpet en illegal invandrare som låtsas vara en svensk man. Å andra sidan skulle man kanske kunna tänka sig att Mikkos ingående kunskaper om svenska traditioner och kultur skulle kunna kvalificera honom som ”svensk”, om än inte i det etniska perspektivet.

Detta är alltså upplägget för Hallonbåtsflyktingen, vilket sannolikt är tänkt ska resultera i tokroliga kulturkrockar och identitetsförväxlingsskämt. Dessutom måste Mikko också komma överens med Mikaels alzheimerförvirrade mamma och misstänksamma syster.

Är då Hallonbåtsflyktingen så rolig som den eventuellt såg ut att kunna bli på något halvfärdigt manusstadium? Det korta svaret är: nej. Det långa svaret är: vastaan!

För min del ligger filmens humor på en extremt enkel och schematisk amerikansk sitcom-nivå vilken alltså inte är särskilt rolig och dessutom känns fruktansvärt malplacerad i det svenska sammanhanget. Karaktären Rille är exempelvis inte så mycket en pojkman som en vuxen karl som blivit instruerad att bete sig som en trotsig femåring. Inte särskilt roligt för att det bara är osannolikt och konstigt.

Överhuvudtaget beter sig nästan alla inblandade väldigt konstigt. Konstigast av alla är kanske Jonas Karlsson som Mikko och Frida Hallgren som hans mycket snabbuppväckta kärleksintresse Lotta. Jag förstår att det är meningen att de ska vara lite stela inför varandra eftersom de flyttar ihop i ett svindyrt hus på en perfekt förortsgata innan de ens hunnit säga halvsju. Men här blir ”lite stela” till ”någon form av svårdiagnosticerad mental funktionsnedsättning”.

Mikkos kulturkrockar blir också konstiga eftersom hans uppfattning om Sverige inte ens verkar komma från det 70-tal när man får intryck av att han besökte landet (Karlsson själv är född ’71 och jag får inte känslan av att Mikko ska vara äldre, snarare tvärtom). Istället handlar det som sagt mest om Per-Albins efterkrigs-folkhem. Riktigt så bakom i fråga om grannlandsutvecklingen tror jag inte ens att man är i Finland, vad Hallonbåtsflyktingen än försöker få oss att tro om landet.

En del har kommenterat det faktum att Karlssons finlandssvenska svajar betänkligt. Inget som står ut i sammanhanget kan jag tycka, jag störde mig betydligt mer på att Mikko måste ha hittat en frisör som klipper honom lika Finlandsfult även i gamla Svedala eftersom hans frisyr aldrig ändras. Att hotta upp garderoben när han nu äntligen står på svensk mark tycks heller inte ha varit aktuellt. Men visst, hade han inom två sekunder börjat se ut som vilken svenne som helst hade det naturligtvis inte blivit Roligt.

Åter andra har lyft Josefin Bornebusch insats som Mikael Anderssons syster Marie. Där kan jag till viss del hålla med, Bornebusch är den enda i den här ensemblen som känns någorlunda naturlig och trovärdig. Många beter sig som sagt bara konstigt, Erik Johanssons Mikael Andersson levererar sina repliker så där outhärdligt svensk-film-styltig och Suzanne Reuters alzheimermamma är totalt underutnyttjad. Hennes enda funktion i filmen är att utgöra en anledning för Mikko och Marie att träffas överhuvudtaget. Slappt, kan jag tycka.

I ett par scener flyter Mikkos mammas allt för tidiga död upp som ett stort trauma. Jag tror att det kanske hade varit en fruktbarare drama-väg att gå istället för den tokroliga som man nu valde. Jag tolkar det som att Mikkos älskade hallonbåtar inte så mycket representerar Sverige, utan mamman och en obekymrad tid när allt var till synes perfekt. Inte för att familjen semestrade i Sverige, utan för att mamman fanns i livet. Därmed skulle Mikkos idealiserande av Sverige, symboliserat av hallonbåtarna, snarare vara ett försök att hitta tillbaka till kärnfamiljen. Han flyr inte från Finland, utan från Sorgen.

Hallonbåtsflyktingen försöker skapa humor genom att driva med etablerade stereotyper (psykologer som alltid rekommenderar krisgrupp medan de stryker sig om hakan, finska mäns känsloregister, upproriska småsystrar) men blir själv en saftig dito. Den pinsamt usla svenska filmen.

star_full 2

Hallonbåtsflyktingen var en Malmö filmdagar-film även om jag såg den senare. Men det innebär förstås att det var ett par andra filmspanare som bestämde sig för att ta en titt. En av oss var lite mer positiv än vi andra, gissa vem?
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito

Annonser