The ArtistÅret är 1927 och livet leker i drömfabriken Hollywood. Stjärnan med största strålglansen är George Valentin, uppbackad av sin trogna jycke. Alla kvinnor vill ha honom, alla män vill vara som han – stilig, glamorös och sorglös.

Men ondsinta och ihållande rykten om nymodigheter som talfilm lurar vid horisonten. George är inte beredd att välkomna framtiden med öppna armar, utan kämpar emot så länge det går. Han sänker större delen av sin förmögenhet i dramat Tears of Love men publiken sviker. De vill hellre se den nya stjärnan Peppy Miller tala till dem. Lägg till detta en börskrasch och George är nu förvisad till en liten lägenhet, kramandes en cigarett i ena handen och ett whiskeyglas i den andra.

Med all uppmärksamhet som The Artist fick på diverse galor (Cannes, Oscars, César, Golden Globe, BAFTA) blev man självklart lite nyfiken på den. Och som en film-om-film passar den ju som hand i handske, flankerad av exempelvis Singin’ in the Rain, Silent Movie och varför inte också H. P. Lovecraft Historical Societys arbete med att skapa filmer inom sitt Mythoscopekoncept.

Regissör och manusförfattaren Michel Hazanavicius har verkligen gått all in i sina försök att inte bara återskapa en nostalgiomsusad tidsperiod, utan också göra det i en form som är anpassad för tiden. Det som man skulle kunna fundera på är att jag som sagt i alla fall ibland upplever framställningen som nostalgisk, men då, på 30-talet, var det som hände ju inte nostalgi utan realitet. Kanske hade man kunnat understryka detta genom att skilja ännu lite mer på stilen mellan de filmer som spelas in i Valentins nutid och nutiden i sig?

Samtidigt är det möjligt att det är själva stilen, filmens språk så att säga, som gör att det känns nostalgiskt och ska man tro de experter som uttalar sig har Hazanavicius gjort ett bra jobb med att återskapa inte bara de tekniska förutsättningarna utan också klippning och visuellt fokus.

Trots att The Artist fokuserar på en process som måste ha varit både dramatisk och plågsam när det begav sig är den i grund och botten trevligt lättsam. Hela filmens atmosfär andas en tillförsikt om att allt kommer att ordna sig till det bästa och man hyser egentligen aldrig några tvivel om att George i slutänden kommer att återfå sin noggrant ansade pennstrecksmustasch.

Filmen är bra, inte tu tal om den saken men jag kan inte riktigt förstå hajpen. När det var som värst tolkade jag det som om The Artist var den första ”moderna” stumfilm som någonsin gjorts och det är ju inte riktigt sant. Den är charmig och välgjord men Michel Hazanavicius geniförklaring är jag inte riktigt med på. Många visuella lösningar är dock trevliga – särskilt snygg är scenen där Bérénice Bejos Peppy låter sig ”omfamnas” av Georges upphängda kavaj.

Eftersom jag inte sett någon av de andra nominerade (ännu) kan jag inte riktigt bedöma i vad mån Jean Dujardin är värd sin Oscar för bästa manliga huvudroll, men jag blev i alla fall väldigt förtjust i hans George Valentin. Han har precis den rätta expressiviteten och elegansen för rollen, samtidigt som han också klarar av att ge intryck av svaghet och känslosamhet. Det sista är däremot något som jag inte riktigt vet hur väl det egentligen passar in i stumfilmsstilen, särskilt när det kontrasteras mot Bejos klämkäcka Peppy.

Fast bäst var förstås jycken Uggie… Så fick han också 2011 års Palm Dog Award.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser