Nämen, vad sägs om en klassisk fredagssågning?

***

The UndeadUnder 50-talet blev det ohyggligt populärt att försöka återupptäcka sina föregående liv. Det hela började med att amatörhypnotisören Morey Bernstein försatte hemmafrun Virginia Tighe i trans, under vilken hon berättade om sitt liv som Bridey Murphy. En irländsk kvinna som levde och dog under 1800-talet, årtionden innan Virginia själv föddes 1923 i USA. Det behöver kanske inte tilläggas att Virginia, som aldrig satt sin fot på den gröna ön, framförde hela valsen på bredaste dialekt.

Tyvärr hade nyhetens behag hunnit blekna en hel del när Roger Corman till slut tog tag i det hela för att göra en hypnosfilm, exempelvis hade boken The Search for Bridey Murphy filmatiserats året innan, 1956. Därför kände sig Corman tvungen att spice things up a bit och The Undead inleds därför med helvetesflammor samt en behornad kille i bockskägg som lovar att vi nu ska få ta del av hans ”eternal works”.

Inte helt otippat exemplifieras dessa ”eternal works” av en Fallen Kvinna. En ensam kvinna ges fyr på sin cigg av en okänd man under en lyktstolpe och hennes generöst exponerade behag samt tvetydiga leende antyder att han mot ersättning kan få tända betydligt mer än en sketen cigarett åt henne.

För 500 dollar plockar han därför med henne till American Institute of Psychial Research eftersom han är ute efter att invadera hennes sinne, snarare än hennes kropp. Inför en klentrogen professor förklarar den före detta studenten Quintus Ratcliff att han studerat schamaner och nu planerar att hypnotisera kvinnan i 48 timmar för att få henne att beskriva sina tidigare liv. Den prostituerade Diana är i detta avseende ett perfekt försöksobjekt eftersom sådana kvinnor är ”almost devoid of will power”.

Och visst funkar det. Utsträckt på en schäslong beskriver Diana hur hon tidigare varit Helene, vilken dömts för häxeri och nu tynar bort i en fängelsecell i väntan på sitt dekapiteringsöde vid solens uppgång. Men den moderna Diana har ett par trick innanför blusärmen och instruerar sin föregångare hur hon ska förföra och sedan slå ned den fule fångvaktaren för att sedan kunna fly.

Helene (historiska Diana, alltså) får hjälp av dödgrävaren Smolkin och den riktiga häxan (kan lätt igenkännas på den fejkade hakan och näsan) Meg-Maud. Samtidigt försöker också hennes älskade Pendragon fria henne från häxerianklagelserna vilket den andra riktiga häxan Livia (kan lätt igenkännas på sin förvånansvärt moderna frisyr och avslöjande klänning) vill hindra eftersom hon vill ha Pendragon för sig själv.

Det är sällan en Roger Corman-rulle är helt förlorad men The Undead ligger helt klart bra till för medaljplats i en sådan tävling. Historien är rent ut sagt fruktansvärt ointressant och tråkig, den suggestiva titeln har som synes inte ett skit att göra med vad som verkligen händer. Tillägget med djävulen, vilken sedan faktiskt återkommer i själva filmen, känns minst sagt påklistrad och förvandlar ”lång”filmen (75 minuter) till ett TV-serieavsnitt.

Det mesta som händer är helt uppenbart konstruerat för att bara dra ut på det hela och de magnifikt usla effekter (jag säger bara: gummifladdermöss) som i många andra filmer adderar till underhållningsvärdet renderar i det här fallet inte mer än en avmätt gäspning från min sida.

Enligt Wikipedia ska filmen ha rivits av under sex dagar i en övergiven mataffär. Det märks. Kanske ville Corman vila på den sjunde dagen? Frågan är emellertid om han var värd det, för The Undead är så långt ifrån fullbordande som man rimligtvis kan komma.

star_half_full

Annonser