Kim (1901)
Rudyard Kipling var en av det brittiska imperiets mest populära författare, sannolikt bland annat tack vare att han i sina böcker verkligen gav sina läsare en känsla av att de tillhörde ett imperium eftersom berättelserna ofta tilldrog sig långt bortom de brittiska öarnas kuster. Han myntade det välkända begreppet ”The White Man’s Burden” och har kallats för den ”brittiska imperialismens profet” av George Orwell. En titel som antagligen inte är menad att uppfattas positivt.
En av hans mest kända verk, vid sidan av exempelvis Djungelboken, beskriver uppväxten av den föräldralöse och försigkomne Kimball O’Hara. Kim i vardagligt tal. Kim stryker omkring på Lahores gator och är en sådan där oemotståndligt kaxig och gatsmart strykarpojke. Men han är inte mer gatsmart än att han blir fascinerad av en tibetansk lamas sökande efter en mytomspunnen flod.
Kim blir lamans lärjunge och tillsammans vandrar de land och rike runt tills dess att Kim av en slump hamnar under ögonen på en präst som tillhör samma regemente som Kims far, en irländsk soldat, gjorde. Prästen ser till att Kim kommer till en ordentlig skola men den unge pojken kommer för alltid att vara halvt inföding, halvt sahib.
Det var eviga tider sedan jag läste Djungelboken men att den skulle vara så här trist har jag inget minne av. Att Kim skulle kunna vara nominerad till en omröstning om ”UK’s best-loved novel” övergår mitt förstånd. Boken kan kanske ha varit tokspännande eller i alla fall oerhört exotisk i början av 1900-talet eftersom Kipling ägnar evinnerliga rader åt att beskriva livet och kulturen i Pakistan och Indien. Själv blev jag sällan mer än uttråkad. Det betyder säkert att den egentligen är väldigt djup.
Librivoxkvalitet: Mycket bra inläst av en och samma person.
The History of Mr. Polly (1910)
Författaren Herbert George Wells är mest känd för sina fantastiska framtidsäventyr och romaner som gärna kombinerar det futuristiska med större eller mindre skräckelement, exempelvis The War of the Worlds, The Time Machine, The Invisible Man, The Island of Dr. Moreau och The Food of the Gods. Men under sin senare karriär skrev han mest ”vanliga” böcker, varav en av de mest kända är den Dickens-anstrukna, komiska The History of Mr. Polly.
Berättelse uppfyller vad titeln lovar, varken mer eller mindre. Vi träffar Alfred Polly som djupt olycklig affärsinnehavare i en engelsk småstad (lider han månne av typisk förortsångest?) och får följa honom under uppväxt och påföljande år. Alfred är inte någon särskilt företagsam herre och finner sig ofta intvingad i situationer som han sedan inte riktigt vet hur han ska ta sig ur. Sitt äktenskap till exempel. Han är vad man skulle kunna kalla en klassisk anti-hjälte om det inte vore så osannolikt att koppla ihop ordet ”hjälte” med Alfred Polly.
När en typisk genreförfattare som Stephen King tar sig för att skriva icke-skräck blir resultatet oftast bra, detsamma är tyvärr inte fallet med gamle H.G. Stilen är den där torrironiskt brittiska understatement som älskas av såväl Austen som Dickens och ibland blir det faktiskt mycket roligt.Wells excellerar i skriven fysisk humor på ett sätt som gör att man inte har några större problem att se den aktuella scenen spelas upp inför ens ögon.
Men för det mesta är det ganska tråkigt och det beror till stor del på att Mr. Polly själv är rätt beige. Det känns nästan obegripligt att någon överhuvudtaget har kunnat stå ut med den lugubre mannen och att han är ogillad av sina grannar på den lilla stadens affärsgata förvånar mig inte.
Bokens bästa scen är Pollys misslyckade självmordsförsök och jag skulle kunna tänka mig att detta kan vara ett av de första exemplen i den smala men ändock tydligt urskiljbara subgenren. Men annars läser jag hellre om The War of the Worlds eller The Time Machine.
Librivoxkvalitet: Mycket bra inläst av samma person som tog sig an historien om Kim.
Rörliga bilder och tryckta ord 