Då tar vi oss an filmen nästan 20 år senare. Spänningen är olidlig — har den blivit bättre?!

***

Puppet mastersNär Robert A. Heinlein dog 1988 ansågs han av det stora flertalet som en odiskutabel sci-fi-mästare. Därför är det lite underligt att det faktiskt bara tycks vara två av det dryga trettiotalet böcker han klämde ur sig (icke att förglömma cirka 60 noveller dessutom*) som blivit filmatiserade. Starship Troopers fick en rätt hygglig behandling av Paul Verhoeven och fokuserar på invaderande människor. The Puppet Masters, som istället handlar om invaderade människor, kom inte lika smärtfritt undan.

Agenten Sam från en topphemlig federal byrå kommer till staden Ambrose i Iowa tillsammans med sin chef och NASA-exobiologen Mary för att undersöka rykten om ett landat rymdskepp. Något står dock inte rätt till i den lilla idylliska småstaden och när de besöker chefen för den lokala TV-stationen drar han plötsligt fram en pistol ur byrålådan. Självklart är han ingen match för en tränad agent men trots ett antal kulor i kroppen är det ändå fortfarande något som rör på sig under mannens kläder.

Som av en förhoppningsfull alien-wannabe som inte riktigt fattat hur det ska gå till slits mannens skjortrygg upp och där skymtar tentakler och man hör ett svirrande väsande. Snabbt som attan skjuts en låååång tentakel ut och via en bokhylla samt takfläkten är varelsen snart på väg att ge Mary en rejäl tungkyss. Men Sam, som redan är lite het på Mary och antagligen därför blir avundsjuk, ser snart till att få den lille gynnaren säkert inlåst i en väska. Nu måste de bara slå sig ut genom TV-stationen, vars personal uppenbarligen också är besatt, samt se till att få bort poliser och cyklande ungdomar, vilka hänger som iglar efter bilen.

Väl tillbaka på kontoret börjar den agent som helt i onödan följde med trion som deras chaufför, och som man aldrig i livet ens skulle ha kommit ihåg om det inte vore för att han spelas av Richard Belzer, bete sig väldigt konstigt. Föga förvånande har han blivit utrustad med en liten fripassagerare som snart tar för sig av det saftiga utbudet av kostymklädda tjänstemän.

Om inte Heinlein hade en faiblesse för taffliga sci-fi/skräckfilmer torde The Puppet Masters få den stackars författaren att spinna som en elvisp i sin grav. Trots att man i det stora hela följer romanen ganska troget finns det inte mycket som man lyckats med i överföringen från bok till film. Där förlagan var en ganska frejdig äventyrsberättelse är filmen klunkig, övertydlig och rätt åbäkigt berättad. Ett avsevärt större fokus på vad som bara antyddes i boken, nämligen utomjordingarnas “hive mind”, öppnar bara upp för en ytterligt fånig avslutningssekvens i ett terraformat parkeringsgarage. Alla värdar är så uttryckslösa och frånvarostirrande att en person med grava syn- och hörselnedsättningar, till skillnad från filmens karaktärer tydligen, skulle kunna uppfatta honom eller henne på mils håll.

Många saker är helt uppenbarligen tillagda bara för att få en överensstämmelse med boken, som exempelvis Richard Belzers karaktär eller det faktum att man en enda gång hänvisar till människor som ”puppets” och parasiterna som ”slugs”. Möjligen ligger en förklaring i det faktum att Stuart Orme tycks ha tagit en synnerligen kort paus i sitt TV-filmsregisserande för att göra denna enda spelfilm. Ansvariga på Buena Vista Visual Effects borde helt enkelt gå hem och skämmas riktigt ordentligt samt fundera på om de kanske skulle känna mer passion för att stå i kassan på Wal-Mart.

De upphottade 90-talsutomjordingarna har inte den minsta likhet med originalets fysiskt sett rätt beskedliga manetliknande geleklumpar. Istället tycks man ha blivit mer inspirerad (om vi nu ska uttrycka oss finkänsligt) av Alien och de rockaartade flygfäna i It Conquered the World samt dessutom utrustat dem med ovan nämnda tentakel som gör dem högst mobila. Som en liten bonus är de också betydligt mer målinriktade och invasiva, de kontrollerar sina offer genom en ”probe” rakt upp i hjärnan och kan få dennes hjärta att stanna på kommando. Utan att det egentligen finns någon större anledning till det får vi oss också betydligt mer till livs vad gäller varelsernas biologi och det faktum att de består till 60% av ren hjärna (nudge, nudge). Rymdparasiternas syfte med sitt jordbesök är dock lika dunkelt som i boken.

Möjligen trodde man att den besattes personliga frihetsförlust som Heinlein så tydligt tryckte på i boken inte skulle funka lika bra i en film som kom fem år efter kalla krigets slut. Istället förekommer många hänvisningar till att marionettmästarna kan läsa sina värdars alla tankar, önskningar och fantasier som en öppen bok och därmed även göra offren medvetna om sådant de tidigare kanske inte velat kännas vid. Utomjordingarna är här och de är Dr. Phil. De är dessutom beroendeframkallande på självmordsnivå.

Inte för att manuset på något sätt erbjuder något större stöd, men även om man räknar med Donald Sutherland är The Puppet Masters knappast något att yvas över skådespelarmässigt. Man undrar om han tackade ja enbart på basis av Heinleins namn, utan att läsa manus. Kanske trodde han att det skulle bli en ny Body Snatchers anno ’78? Eric Thal som Sam är stundtals riktigt dålig, långtifrån bokens cyniske kvinnotjusare, och scenen där han i vild förtvivlan floppar runt som en fisk på torra land i duschrummet är det klar pinsamhetsvridningsvarning på.

Det här är en adaption som skämmer sitt ursprung och verkligen inte är det cineastiska eftermäle som Heinlein förtjänar. Däremot kan man snabbt konstatera att smygande paranoia tycks vara mer framgångsrikt på filmduken än fullskaligt krig. För att en produkt ska kunna vila sig i form krävs det någon form av kvalitet i botten och det har bevisligen inte The Puppet Masters.

star_full 2

* När jag skrev det här hade Predestination ännu inte haft premiär. Det finns möjligen också fler filmatiserade noveller men Heinleins IMDb-lista är märkligt tunn. Det tycks dessutom som han i förekommande fall först skrev manus och sedan möjligen skrev en novell utifrån det.

Annonser