Invasion of the body snatchers 1956Dr. Miles Bennell skyndar hem till den lilla staden Santa Mira för att ta hand om en epidemi av sjukdomsfall där patienterna inte vill tala om vad som är fel, men kräver att få tala med den gode doktorn. I en VO informerar han tittarna om att ”something evil had taken possession of the town”. Men när han kommer fram till mottagningen visar det sig att alla som tidigare hade insisterat på att att få träffa läkare nu helt plötsligt avbokat sina tider.

De enda patienterna är en liten hysterisk pojke som hävdar att hans mamma inte är hans mamma (Miles trycker i grabben ett piller och så var den saken ur världen) och så hans gamla flamma Becky Driscoll. Becky är nyskild och har precis kommit tillbaka till Santa Mira. Hon söker Miles hjälp för sin kusin Wilmas räkning eftersom Wilma är helt övertygad om att hennes farbror Ira, som hon bor hos, inte är hennes farbror.

Och så är vi igång med Inavsion of the Body Snatchers. Mycket är inledningsvis precis som i den litterära förlagan — dialogerna mellan Becky och Miles på mottagningen och mellan Miles och Wilma är nästan ordagrant från den ursprungliga berättelsen och fungerar lika bra på vita duken som på boksidan. Det jag kan sakna (som man så ofta gör när böcker förvandlas till film) är den krypande skräcken, här känns det som allt går väldigt fort. Med få undantag blir det sällan särskilt läskigt.

Å andra sidan har regissör Don Seigel effektfullt utnyttjat de element där filmen oftast slår boken på knogarna. Musiken av Carmen Dragon (namn: ûbercoolt!) är påträngande och kaotisk med vilt pianoklink som ger bäring åt Miles och Beckys allt växande panik när hela staden långsamt vänder sig emot dem. Ljudmässigt fungerar också den stadssiren som ljuder när jakten på Miles och Becky är i full gång som en extra press.

Som så ofta under den här perioden har man ett livaktigt utnyttjande av skuggor för att ge extra dimension (och inte minst en omniös atmosfär) åt det som händer. Upptäckten av de fyra frökapslarna i Miles växthus är trots sina lite halvdana effekter rejält otrevlig, de spricker och droppar och löddrar och…och…pulserar. Jag tror också att det var ett smart drag att inte ge sig in alltför mycket i detalj på Finneys väl elaborerade förklaring till varför utomjordingarna är här och hur de kommit hit; de är här, de har inget vällovligt uppsåt och det räcker.

Däremot har man gjort relationen mellan Miles och Becky lite mer obalanserad, vilket är synd tycker jag. Det är inte lika tydligt att även Miles är skild (om det ens nämns), så Becky blir den omoraliskt anstrukna Eva som till slut kommer att rasera hans Eden. Även om hon får utföra den aktiva handling som hon också gör i boken blir hon efter detta framförallt fysiskt svagare och Miles måste vid flera tillfällen bära henne i sina starka doktorsarmar. Hon är dessutom den som röjer deras mänskliga status genom att skrika till när en hund håller på att bli överkörd.

Trots det är deras relation viktig, på ett sätt nästan viktigare än i boken. Själva grejen med ”the pod people” är ju att trots att de besitter alla de egenskaper och minnen som fanns hos deras mänskliga förlaga har de inga känslor. I Finneys version framställs den förlorade mänskligheten i termer av mentalt driv, nyfikenheten och lusten att lära, att åstadkomma någonting. I Seigels film blir det viktiga för Miles och Becky att de inte skulle kunna uppleva sin förälskelse om de gav efter för fröskidorna. En variant på kärleksbristen hos utomjordingarna får Miles också bevittna när han hör hur hans tidigare så moderliga sköterska Sally med nollställd röst rekommenderar att en fröskida placeras i sin dotters lekhage. “…but she will be [asleep] soon. And then there be no more tears.”

Både Finney och de involverade i denna filmatisering har envist hävdat att de bara var ute efter att skapa bra underhållning. Men det är naturligtvis omöjligt att inte fundera på hur influerade av en tidsanda mättad med kommunistskräck och McCarthyism berättelserna är. Fienden är mitt ibland oss och det är helt omöjligt att veta vem som är vem — de ser ju ut precis som vi. Historien pekar ganska tydligt på individualisten som inte vill nöja sig med ett konformistiskt liv bland alla andra ”sheeple” även om detta skulle innebära lugn och ro. De som kämpar emot vill fortfarande kunna sträva, kunna älska.

Filmen Invasion of the Body Snatchers har blivit en lika seglivad klassiker som Finneys förlaga (1993 valdes den ut för bevarande i National Film Registry). Framförallt är det det som skulle ha varit slutscenen (om inte Universal hade fegat ur) som gått till historien — Miles Bennell som den vilsna, ropande rösten i öknen inför en klentrogen omvärld: ”They’re after you. They’re after all of us. Our wives, our children, everyone. They’re here already. YOU’RE NEXT!”

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser