Flicka och hyacinter (1950)

Idag hakar jag på Fiffis svenska söndagar. Jag både hoppas och tror att hon tyckte lika bra om hycintflickan som jag. Varför inte se efter här?

***

alt. titel: Girl With Hyacinths

Flicka och hyacinterJag är sorgligt okunnig om svensk film (möjligen för att jag tillhör det där släktet som tenderar att säga ”bra film för att vara svensk…”) och är därför inte särdeles välbekant med Hasse Ekman. Inte alls faktiskt. Så när en vänligt sinnad filmspanarkollega sätter en film som jag hört mycket gott om i nävarna på mig och dessutom tillhandahåller draghjälp i form av sampostning är det bara att tacka och bocka (eller kanske niga i mitt fall, men min hovnigning lämnar en del övrigt att önska).

En ung kvinna hittas hängd i sin lägenhet. Polisen söker upp grannarna, paret Wikner. Inte bara för att de är hennes grannar utan för att den olyckliga också testamenterat alla sina ägodelar till dem. Anders Wikner är författare och som en sådan nyfiken på mänskligt elände. Han blir också fascinerad av den bortgångna Dagmar Brink genom en titt i hennes bokhylla (”visa mig din bokhylla och jag ska visa dig vem du är” funkar alltid) där Karin Boye trängs med Edith Södergran. Hade filmen varit femton år yngre hade nog Sylvia Plath kunnat plath(sa) där också.

Han bestämmer sig för att ta reda på varför Dagmar tog livet av sig eftersom hon inte tillhandahöll något som helst svar på den gåtan i sitt avskedsbrev. Startpunkten blir den försupne konstnären Elias Körner och hans tavla ”Flicka och hyacinter” men allt eftersom trådarna från Dagmars liv nystas upp visar det sig att ingen någonsin riktigt kommit henne in på livet. Hon skulle rentav kunna använda som illustration för Churchill-uttrycket ”a riddle wrapped in a mystery inside an enigma”.

Detta är förstås optimala omständigheter för en film – inga som helst förutfattade meningar och därmed inga varken höga eller låga förväntningar. Eller jo, det är klart att jag inte tror att filmen ska vara en intetsägande mellanmjölksprodukt men så mycket blankare är det nästan svårt att vara i dagens uppkopplade läge.

Det finns säkert mer lämpliga referenser till Flicka och hyacinter, men själv har jag svårt att inte koppla historien och dess detektivartade upplägg till den nio år äldre Citizen Kane. Utseendemässigt med för den delen. Orson Welles använde en betydligt grandiosare scenografi än Hasse Ekman, men filmernas noir-artade foto som arbetar hårt med ljus och skugga (mest skugga förstås) påminner i mina oerfarna ögon om varandra.

Anders Wikner (eller ja, Ulf Palme egentligen) träffar både hög och låg under sina efterforskningar – Dagmar frotterade sig med både bankdirektörer och revyskådespelerskor. För min del kan jag tycka att några av de karaktärerna (särskilt Anders Eks konstnär och Karl-Arne Holmstens avdankade estradör) känns lite påklistrade och teatraliska men det är kanske bara för att de speglas mot den med rätta anonyme Wikner (han är ju egentligen bara det fordon vilket skjutsar historien vidare mot sin oundvikliga upplösning) och vårt isolerade mysterium. Dagmar, vilken i och med filmens inledning dödsdömd svävar genom sin egen historia och ständigt glider ur sina medmänniskors grepp.

Dagmar spelas av Eva Henning som vid den här tidpunkten var gift med regissör (och manusförfattare och produktionsledare) Ekman. Jag gillar henne som den i bästa fall melankoliska men allt som oftast djupt olyckliga ”fröken Ensam”. Särskilt alla de bilder där hon sitter vid pianot och låter känslorna spela över ansiktet. Berättelsen om Dagmar är bra konstruerad och framförd av Ekman, nyfikenheten och spänningen hålls hela tiden vid liv, men det är Henning som gör att vi som tittar dessutom bryr oss om henne. Kanske till och med hoppas att filmen inte ska sluta som vi ändå vet att den gör. Om man vill kan man se Flicka och hyacinter som en thriller, men Eva Hennings prestation gör att den i lika hög utsträckning kan ses som ett drama om hur olycklig kärlek kan lägga ett helt liv i ruiner.

Har du tänkt att se Flicka och hyacinter skulle jag rekommendera dig att inte ta reda på någonting om filmen. Jag var helt blank vad gäller upplösningen och det ger förstås en extra krydda till hela anrättningen.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

5 reaktioner till “Flicka och hyacinter (1950)”

  1. Vad roligt, vad glad jag blir att den gick hem! 😀
    Även jag var i princip Hasse Ekman-novis innan men på nåt sätt förstår jag hela hans storhet bara vid att se denna film. Jag får nästan lite Hitchcock-känsla. Och slutet. Slutet! Jag spolade tillbaka sista tio och såg dom tre gånger.

  2. Ah, kul att ni sett den här klassikern. Rekommenderar även Banketten, Flickan från tredje raden och Kungliga patrasket av Ekman. Samtliga med Eva Henning förresten.

    Och, well played där, det var ett skämt som inte föll platt… 😉

  3. @Fiffi: Det finns förstås en viss risk att hyacintflickan är Ekmans Pan’s Labyrint men visst blir man nyfiken på mer.

    @Jojjenito: Tack för tips och jag visste väl att skämtet skulle gå hem hos herrn 😉

  4. Nej, någon Pan’s Labyrint är inte Flicka och hyacinter! Nästan alla Hasses filmer är bra, i alla fall de han gjorde mellan åren 1940 och 1956. (Med ett par misslyckanden, där själva misslyckandet ibland är inskrivet i manuset.) Den som jag tycker allra bäst om är Vandring med månen (1945) men den finns inte utgiven än. Men av de som finns utgivna tycker jag följande är väldigt bra:
    Ombyte av tåg (1943), Kungliga patrasket (1945), Banketten (1948) och Flickan från tredje raden (1949). Kungliga patrasket har en svaghet, att fotot är ganska platt, men de andra är lika genomarbetade, för att inte säga förföriska, som Flicka och hyacinter. Ombyte av tåg och Kungliga patrasket är därtill självbiografiska, och på sätt och vis är Flickan från tredje raden det också.

    Komedin Fram för lilla Märta (1945) är inte lika bra men kul ändå, en blandning av I hetaste laget och Mr Smith kommer till Washington.

    Intressant är också Excellensen (1944), en av de extremt få svenska antinazistiska filmer som gjordes under kriget.

  5. @Fredrik: Härligt med så många tips — tack! Om inte annat är titeln ”Fram för lilla Märta”, för att använda ditt språkbruk, förförisk 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: