A Walk Among the TombstonesHade jag läst på lite innan finns det saker som manar till eftertanke när det gäller A Walk Among the Tombstones. Filmen bygger på en bok från ’92 (no worries there) och skulle redan tio år senare realiseras med Harrison Ford i huvudrollen. Av någon anledning blev det inte så och det finns alltså skäl att anta att hela produktionen befunnit sig i en (förhoppningsvis inte allt för djup) development hell-krets innan den nuvarande filmen blev till.

Crime-författaren Lawrence Block har klämt ur sig inte mindre än 18 böcker om sin alkoholiserade privatsnok Matthew Scudder och intygar att han känner sig helt trygg med sin antihjälte i Liam Neesons pålitliga irländska händer. Och visst, är man ok med att folk sannolikt aldrig kommer att kunna skilja Matthew Scudder från Takens Bryan Mills är det säkert inga problem med det castingvalet. Liam Neeson vet vad han gör.

Men Liam Neeson kan inte på egen hand göra en hel film. Hans stabila närvaro kan tyvärr inte rädda den historiemässiga soppa som publiken till slut blir sittande med. Och ändå började det ju så bra.

Scudder blir kontaktad av en AA-kompis som ber om hjälp för sin brors räkning. Då har det redan etablerats att Scudder tidigare varit polis och en rätt hänsynslös sådan dessutom. Kanske har han fått sparken? Helt klart är i alla fall att den skottlossning som inleder det hela på något sätt har att göra med att han inte längre är polis utan privatdeckare.

Den inledande skottlossningen följs av rätt snygga förtexter som jag (alla filmspanarna höll inte med mig här, förstod jag senare) tyckte visade på både en del påhittighet och visuell ambition. Tillbaka i berättelsen ligger millennieskiftet på lur vid horisonten och Scudder har som sagt ett nytt uppdrag framför sig. Kennys fru fördes bort och trots att han betalade kidnapparna återfick han henne inte i ett stycke om vi ska säga så. Kennys sysselsättning i knarkbranschen gör honom mindre benägen att kontakta polisen och nu vill han att Scudder ska leta reda på missdådarna så han kan get medieval on their asses.

Det visar sig förstås att Kennys fru inte är det enda offret och Scudder börjar långsamt nysta i hela historien med benäget tech-bistånd från den unge TJ.

Bara för att jag nu vet att A Walk… från början är en bok är jag benägen att lägga det mesta av skulden på själva adaptionen. Filmen strör nämligen ut en hel del brödsmulespår som den sedan överger utan större betänkligheter. Antagligen ska Y2K-anspelningarna mest tjäna syftet att placera historien i ett tydligt årtal men de är så övertydliga att i alla fall jag förväntar mig att de ska få någon slags bäring för historien. Annars hade det väl räckt med att visa hur teknik-handikappad Neesons Scudder är?

Skurkarna är från början undflyende och vaga i konturerna. Man får aldrig se deras ansikten och de passar väl in i monsterseriemördarmallen. Det etableras genom Kennys frus öde att de egentligen är särskilt intresserade av pengar utan betydligt mer engagerade i sina tortyrredskap. Sedan blir de hux flux väldigt belysta och synliga och Scudder kan till viss del kontrollera dem genom att hota med utebliven betalning. Lite logik inom de för berättelsen uppställda ramarna skulle inte vara helt fel, thank you very much.

Eftersom Scudder är gammal alkis och filmen rör sig i knarkkretsar är det kanske inte så konstigt att det finns ett visst fokus på missbruk och försök att överkomma detsamma genom AA. Men mot slutet läses helt plötsligt de tolv klassiska stegen upp parallellt med själva händelseutvecklingen och aldrig mötas de två. Kopplingen mellan vad Scudder känner eller gör och stegens formuleringar blir en väl förborgad hemlighet, vilken totalt går ned sig i brödsmuleträsket.

Överhuvudtaget presenteras det genom hela historien en alldeles för dålig insats (jag försöker överge det anglifierade ”stake”, remember?) för Scudders del. Vi serveras egentligen ingen anledning till att han ska se det hela som något mer än ett vanligt jobb. Jag kan tycka att det är lite synd, för första halvan av A Walk… visade ändå potential på att bli en rätt habil seriemördarthriller som dessutom var oväntat snygg. Men som sagt: inte ens Liam Neesons Aslan-röst och bekymmersrynkor kan rädda det här haveriet.

star_full 2star_half_full

malmö-filmdagar-2014En av årets sämsta på Malmö filmdagar för min del. Jag har en känsla av att jag faktiskt inte är ensam om den inställningen.
The Velvet Café
Fiffis Filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer

Annonser