Paranormal Activity 4 (2012)

Återigen blir påminns vi om vad som hände i del 1 och 2 – Micah, Dan och Kristi är döda medan Katie och lille Hunter är spårlöst försvunna. Istället för 1988 transporteras vi den här gången till ett hyfsat nutida Nevada där vi får träffa familjen Nelson som i vanlig ordning rumsterar i ett big ass hus. Turligt nog är det också rikligt utrustat med laptops, Kinect och smartphones, för den här gången är det ultradigital teknik som gäller.

Familjen tvingas ta hand om den nye grannpojken Robbie när hans mamma hastigt och lustigt blivit sjuk. Storasyster Alex och kompisen Ben blir efter ett tag lite misstänksamma mot den lillgammalt allvarlige grabben som ständigt går omkring i strumpor och sandaler. Är Robbie egentligen någon bra kompis för Alex älskade lillebror Wyatt? Misstankarna ökar milt sagt när de av en slump upptäcker att Robbie besöker Alex på natten i hennes rum.

Ben riggar familjens datorer till att med sina webkameror spela in allt som händer i huset och det är snart inte lite, det. Knivar försvinner och dyker oväntat upp igen, mystiska symboler likaså. Vad är det egentligen som Robbie har fört med sig till det Nelsonska hemmet?

Jag tycks vara på kant med övriga världen, för jag tycker faktiskt att Paranormal Activity 4 är bättre än både tvåan och trean. Plotmässigt fokuserar manuset minst lika mycket på den mytologi som grundats i de tre tidigare filmerna, vilket gör att det hela genast känns mindre trist och upprepande. Filmmässigt har man till viss del adresserat problemen som fanns i tvåan – Alex och Ben tittar faktiskt igenom sitt inspelade material och de ”övervaknings”klipp vi får se är inte enbart transportsträckor. Dessutom kan jag till min glädje notera att även om ingen uttryckligen nämner en film som heter Poltergeist levereras blinkningar (äntligen!) till exempelvis både den och The Shining.

Effektsmässigt har man gått all in, vilket jag kan tycka är synd eftersom det fortfarande är så att de förhållandevis enkla knepen som användes i ettan är de absolut mest effektiva. Men den här gången fanns det ändå ett par tre tillfällen och jump scares som fyllde sin funktion. Det är dock stor skillnad på ettans krypande obehag och jump scares av standardkvalitet, hur välplacerade de än är.

Filmen känns också mer personlig eftersom fokus nästan alltid ligger på Alex som dessutom filmar sig själv i exempelvis videochattar med Ben. Jag kan tänka mig att man tycker att hennes korta samtal med kompisen om trassliga föräldrar blir påklistrade i sammanhanget, jag kände för min del att de skapade en uppfriskande fläkt av tonårsvardag mitt i alla spökerierna.

Däremot går det förstås inte att undvika att den här delen har valt en väg som gör att man kan ifrågasätta nästan hela den grund som började byggas upp från och med tvåan om man stannar upp och tänker efter lite (mycket sällan ett smart drag när det handlar om skräckfilmer). Vilken av de två små gossarna Wyatt och Robbie har egentligen sin föregångare i tvåans Hunter? Och varför verkar den namnlöse demonen i fråga inte ha nöjt sig med att kidnappa Hunter? Vägen från Katie som ensam utsatt till vad som tycks vara en massiv häxkonspiration går också lite väl fort.

FF-o-meter

På det hela taget ok, det är helt klart att den nya digitala tekniken skapar oändligt mycket större förutsättningar för den här typen av filmer. Möjligen kan man undra över ett par gånger när Alex vägrar i sten att släppa sin laptop. Det ska också noteras att trots att viss elektronik tycks påverkas av demonen gäller det av någon anledning aldrig de filmande datorerna.

Vem klipper?

Som vanligt är frågan hur den absolut sista filmsnutten skulle ha nått en intresserad allmänhet. Dessutom måste Alex ha haft oanade lagringsresurser med tanke på att hon sparar minst tre datorers konstanta upptagningar. Plus en hel del film från en smartphone. Annars får man tänka sig att hon och Ben tillsammans klippte ihop filmen successivt och någon sedan tagit över själva slutförandet.

Filmbetyg

FF-betyg