Grave Encounters 2Gör en framgångsrik film och vad får vi? En uppföljare som man åtminstone hoppas ska ge pengarna tillbaka tack vare hajpen kring originalet.

Nå, nu ska vi väl inte vara allt för kritiska mot Grave Encounters numero due som äntrade biograferna blott ett år efter film numero uno hade gjort sitt. The Vicious Brothers har lämnat över taktpinnen till musikvideoregissören John Poliquin men stannat kvar som manusförfattare och klippare. Det har i sin tur antagligen lett till att slutresultatet ändå blivit så bra som det nu blev.

Filmstudenten Alex tyckte väl att “found footage”-skräckisen Grave Encounters var helt ok men menar i sin videorecension att slutet hade kunnat vara bättre (I hear you, Alex!). Själv har han inget mindre än den, förvisso i höggradigt berusat tillstånd, uttalade ambitionen att bli “the next Craven” som ska “reinvent the genre”.

Och det gör han genom att casta flickvännen Jennifer i tortyrporrullen Slash ‘n Burn… Till och med Alex själv inser snart att det inte är så här man vänder en hel genre på ända men han har lyckligtvis kommit något annat på spåren. Han har nämligen börjat få egendomliga kommentarer på sin videorecension av Grave Encounters och mail från avsändaren “Death awaits” som antyder att det finns mer att hämta i den tunnan.

Efter misslyckade försök att hitta igen skådespelarna från första filmen får han “producenten” Jerry Hartfield att erkänna att Grave Encounters inte alls var en spelfilm utan att det vi fick se var i allra högsta grad verkligt. Alex blir därmed på ett sätt den nya Wes Craven när han bestämmer sig för att gå all meta och göra en dokumentär om den första Grave Encounters och vad som verkligen hände.

Kompisarna hänger också på. De tror ju inte på det hela och kan väl tänka sig en liten tripp till Kanda. Varför Alex vill ge sig in i denna hemsökelsens råttnäste när han tycks övertygad om att sjukhuset verkligen är hemsökt får man väl förklara med suget att göra sig ett namn i skräckvärlden. And then the screaming begins…

Det egentligen enda som ger Grave Encounters 2 existensberättigande är att den skapar en underhållande metakoppling till ettan. Stör man sig på det eller inte har sett den första filmen kan jag tänka mig att nummer två blir en riktigt kraschlandning. Nu råkade jag tycka att det faktiskt var ganska roligt med alla återkopplingar, särskilt som vi såg filmerna back to back och referensmaterialet därmed var i högsta grad aktuellt i hjärnan.

I övrigt blir det förstås många upprepningar av första Grave Encounters, Alex och hans kompisar springer i korridorer och hittar inte ut. Bortsett från det sadistiska läkarlaget är det dock inga andar som återkommer, här har vi all new and improved mordiska varelser. Särskilt en som kommer genom ett fönster är snygg till dess att kameran vilar lite för länge på otäckingen och magin försvinner som genom ett trollslag. Upptakten till dess att våra tappra är fångade i sjukhusets djävulska korridorer är som synes längre än i ettan, ändå blir det i vissa stunder lite långdraget när de väl är där. Samtidigt gör det också att det inte finns tid att laborera lika mycket med en långsam uppbyggnad, vilket skapar en något annorlunda stämning. Mer humor och action än renodlad skräck.

På ett sätt tycker jag att Grave Encounters 2 avslutar snyggare än sin föregångare, särskilt vad gäller ett brutalt dödsfall (för att försöka hålla det någorlunda spoilerfritt). Samtidigt har man grävt ännu djupare i den lilla avstickaren som slängdes in under ettans sista fem minutrar. Grävandet har dock tyvärr inte resultet i bättre djup, utan snarare förvirring eftersom avvikaren fortfarande inte riktigt hänger ihop med sjukhuset som sådant.

FF-o-meter

I likhet med originalet ges det förstås goda anledningar till att Alex & Co. är fullskitna med kameror av alla de slag – de har ju en hel filminstitution att låna från. Vi får återigen mörkerfilmning galore men närvaron av värmekameran blir mest en gimmick eftersom den egentligen bara används en enda gång.

När det gäller både själva filmandet och hur materialet tar sig från sjukhuset till DVD-hyllan kan jag dock tycka att Grave Encounters 2 fuskar rätt friskt. Vi serveras icke-mänskliga kameramän för att man ska kunna upprätthålla historiens kontinuitet utan att det blir helt obegripligt. Och det är inte utan att jag börjar undra över om den till synes lösa avstickaren egentligen vidmakthållits primärt för att kunna levera ett sammanhållet filmmaterial.

Förutom genrens inneboende fördelar och mörkerfilmningen finns det emellertid inte så mycket i filmen som inte hade kunnat förmedlas genom en vanlig film, även det i likhet med ettan.

Vem klipper?

För att undvika spoilers — det får sin förklaring i slutet.

Filmbetyg

star_full 2star_full 2star_full 2

FF-betyg

star_full 2star_full 2

Annonser