Grave EncountersJag har aldrig varit särskit sugen på TV-serier om medier och spöken. Jag förutsätter att de är fejk eller i bästa fall handlar om personer som är bra på att övertala sig själva.

Lance Preston är programledare för den övernaturliga realityshowen Grave Encounters och är all fake, inga tveksamheter om den saken. Trots att han själv påstår sig kunna kontakta andar eftersom han bodde i ett hemsökt hus som liten står det snart klart att hans “förmåga” är en ren födkrok. Får han inte de intervjusvar han vill ha har han inga problem med att muta folk så att de påstår sig ha sett både det ena och det andra. Eller kalla in ett “medium” som kan intyga att stället har en “incredible energy”.

Inför seriens sjätte avsnitt har Lance och hans team tagit sig till det ryktbara mentalsjukhuset Collingwwod. Vad du än har hört om hemsökta sjukhus, har det också förekommit på Collingwood. Huvudläkaren var lobotomeringsentusiast, patienter begick självmord i badkar och det finns fortfarande rum (celler skulle kanske vara en lämpligare benämning) med text av typen “Demons in the walls” överallt på väggarna. Just det, på själva sjukhusets huvudportar finns också orden “Death awaits” klottrade.

Man riggar upp statiska kameror och tänker sig att mäta temperatur vid cold spots, spela in andeviskningar (på en diktafon med vad som måste vara världens sämsta ljudupptagning) och stillbildsfota sådant som göms för blotta ögat. Till en början är det som så ofta annars i dessa sammanhang all fun and games men undan för undan blir gänget mer och mer skrämda (även om Lance i det längsta förmanar dem “Stay in character!”). Fönster öppnas av sig själva, rullstolar och bårar flyttar på sig, dörrar smälls igen och är det inte några skuggiga figurer som syns där på Lances fotografier?

Till slut är man övertygad om att det inte är andra medlemmar i teamet eller putlustig lokalbefolkning som skämtar och beslutar sig för att bryta sig ut om så krävs. Lance har nämligen bett “Kenny the Caretaker” att låsa in dem för natten och det är fortfarande ett par timmar kvar innan Kenny anländer för att släppa ut dem. Gänget blir nog mer överraskande än publiken när det visar sig att mobiltäckningen är så pass dålig att det inte heller går att ringa till Kenny.

Men utbrytningsförsöket leder dem bara vidare in i en labyrintisk röra av korridorer (trots att dörrarna på andra sidan fortfarande ståtar med orden “Death awaits”) och efter lite planlöst vandrande inser man också att solen rimligtvis borde ha gått upp för länge sedan. Trots det är det fortfarande kolsvart utanför fönstren.

Är det något vi har lärt oss genom åratal av poltergeist-, spök- och andeskräckfilmer så är det att aldrig åkalla vad det än månde vara som susar runt i etern. Framförallt ska man varken skratta åt det eller provocera det. Gissa tre gånger vad Lance och de andra gör? Samtidigt är det förstås en reaktion som känns rätt naturlig och därför köper man den som tittare.

Grave Encounters var en positiv överraskning, karaktärerna beter sig inte allt för idiotiskt (inledningsvis i alla fall) och det byggs successivt upp en bra stämning i det övergivna sjukhuset (kanske Kanadas mest filmade). Och medan många av de inledande skärmselgreppen kanske inte är direkt överraskande är de tillräckligt små och obetydliga för att gemensamt utgöra en hyfsad bas till vad som komma skall. Filmen innehåller en riktigt fin blandning av just sådana grepp och klassiska jump scares. Dessutom fortsätter den att arbeta med detaljer även efter att det börjat gå rejält åt pipan; patientarmbanden som de överlevande helt plötsligt finner sig utrustade med var en särskilt fin sådan.

Inledningsvis driver den givetvis med genren “hemsökelsereality” men övergången mellan humor och skräck är bra, just eftersom man låter den ta lite tid. Däremot hade filmen mått bra av att ändå kortas kanske tio minuter för slutet blir alldeles för utdraget. Innan dess hade den också i vissa avseenden nått stadiet “dataspelskänsla” när skådisarna rusar från rum till rum för att hitta en väg ut och ibland måste gå tillbaka för att leta reda på verktyg för att bända upp en dörr. Själv blev jag tyvärr mindre imponerad av Grave Encounters slutscener som kändes alldeles för uppenbara och samtidigt rörde till begreppen en smula men mitt filmsällskap höll inte med.

Dessutom ser sig genus-o-metern tvungen att tillfälligt ge plats åt gästspelande etn-o-metern. Aldrig förr har jag i alla fall själv reagerat på att det så uppenbart är den svarte killen i sällskapet (kameramannen T.C.) som freakar ut först och mest.

Kanadensiska duon Colin Minihan och Stuart Ortiz kallar sig för The Vicious Brothers och har både regisserat, skrivit och klippt Grave Encounters, vilket gör mig lite nyfiken på hur de ska komma att utveckla sig. Elddopet lovar gott.

FF-o-meter

Grave Encounters inleder smart – eftersom det är en TV-show som utgör grundförusättningarna är det fullt rimligt att slutresultatet innehåller nödvändig bakgrundsinfo (både om stället som sådant och den utrustning som teamet utnyttjar) som annars hade känts påklistrad.

Emellertid kan man möjligen tycka att det fuskas lite eftersom det är en uppsjö av kameror som används och vars material tankas ned på en och samma hårddisk. Vi är rätt här rätt långt ifrån en skakig handkamera med direkt ljudupptagning (exakt hur ljudet hänger med alla bilderna förtäljer dock inte alltid Grave Encounters).

Med en gång signaleras det flitig användning av mörkerfilmning, då man kommenterar hur mörka korridorerna är till och med i fullt dagsljus. Men det är något med det där grönglödande ljuset som länder sig ovanligt väl till just skräckfilmer och Grave Encounters är inget undantag eftersom man kombinerat det med en rätt måttfull användning av datoranimeringar, främst när det gäller ansikten.

Samtidigt går det förstås inte att komma ifrån att det mesta som vi ser i normalljus hade kunnat lösas som en “vanlig” film, inte minst eftersom statiska kameror utnyttjas rätt flitigt för att ge publiken glimtar av sådant som karaktärerna själva missar.

Vem klipper?

TV-shows-greppet förklarar förstås också att filmen vi ser är ordentligt hopklippt. Det är heller inte osannolikt att tänka sig att polis och andra i full dagsljus funnit allt det material som vi i slutänden får se. Däremot är jag inte helt säker på att jag hänger med i hur man fick in de korta snuttar av arkivbilder som finns med i programmets inledning.

Filmbetyg

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

FF-betyg

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser