BoyhoodGenom sin Before-serie om Jesse och Celine som möts i Wien och (spoilervarning!) sedan Paris för att (spoilervarning!) sluta som gifta har Richard Linklater redan etablerat att han är svag för det långsiktiga perspektivet. Med Boyhood toppar han nu emellertid den trilogin med vad som möjligen är den mest ultimata coming of age-filmen till dags dato.

Genom vad som måste vara en närmast magisk övertalningsförmåga lyckades Linklater i början av 2000-talet inte bara få ett gäng skådisar att ställa upp en gång om året under tolv långa år utan också få independentdistributionsbolaget IFC Films att ställa upp med kosing. Han utverkade dessutom ett löfte från Ethan Hawke att slutföra filmen om han själv av någon anledning skulle trilla av pinn.

Sedan 2002 har alltså Linklater träffat de huvudsakliga skådisarna Ellar Coltrane, Patricia Arquette, Lorelei Linklater och Ethan Hawke plus en massa andra för att spela in den speciella och imponerande film som blivit Boyhood.

Långa filmprojekt har förstås existerat tidigare, inte minst inom dokumentärgenren. Hoop Dreams utspelar sig över fem år, vi har som sagt Linklaters tidigare nämnda trilogi eller varför inte Sveriges egen Jordbrosvit. Men den fiktiva kontinuiteten hos Boyhood gör den till något eget.

Filmen beskriver alltså uppväxten för sexårige Mason Evans tillsammans med ensamstående mamman Olivia och systern Samantha. Mason Sr kommer förbi med jämna mellanrum för att om inte annat spela rollen av den roliga jultomtepappan (”You guys ready to have some fun?!”). Det är inget remarkabelt liv och det rullar på som livet tenderar att göra, med större eller mindre hinder utmed vägen.

Mamma Olivia vill flytta för att kunna plugga och skaffa sig ett bättre jobb vilket gör Mason och Samantha oroliga för att pappan inte längre ska kunna hitta dem. Efter ett par år flyttar Olivia ihop med till synes stabile Bill som själv har barn i Mason och Samanthas ålder. Bills pappapotential monteras successivt ned när han blir allt med alkoholiserad och till slut ser Olivia ingen annan utväg än att sticka med barnen.

Och så där fortsätter det. Mason går i skolan, träffar kompisar, kollar på Will Ferrells ”The Landlord” på Youtube, spelar dataspel, får finnar, upptäcker en kreativ ådra, blir bjuden på öl och skaffar flickvänner. När vi tar avsked av honom och de andra har han precis lämnat Olivias rede för att testa vingarna på egen hand i collegemiljön.

Patricia Arquette gör ett strålande positivt mammaporträtt som påminner en hel del om Frances McDormands pragmatiska no nonsense-förälder i Almost Famous. Hon är varken idealiserad eller baktalad utan bara en vanlig kvinna som försöker göra det bästa för både sig och sina barn. Detsamma gäller Ethan Hawkes pappa, en från början lite barnslig man som ändå älskar sina ungar och ställer upp när de behöver det.

Det är helt uppenbart att Olivia och Mason är bättre föräldrar var och en på sitt håll än de skulle ha varit om de tvingat sig själva att hålla ihop ”för barnens skull”. Tillsammans försöker de uppfostra Mason Jr och Sam till att bry sig om sin familj, behandla varandra och andra med ömsesidig respekt och på det hela taget bli schyssta människor.

Ellar Coltrane och Lorelei Linklater (ingen högoddsare vem hon är dotter till) imponerar från första filmrutan och det är om inte annat häftigt att de hängt med under alla de tolv åren. Skådespelarkontrakt får nämligen inte skrivas för längre perioder än sju år så även om det till slut blev någon form av bindande kontrakt kom de i alla fall inledningsvis tillbaka av egen fri vilja (eller tvärtom). Det talar väl för projektets stämning och återigen regissör Linklaters övertalningsförmåga.

Bägge två fortsätter att utvecklas till duktiga skådisar och jag gissar att det mest är en lycklig slump att Coltrane under de sista åren faktiskt inte är helt olik en ung Ethan Hawke. Däremot är det säkert ingen slump att Mason Jr under Richard Linklater och Ethan Hawkes inflytande växer upp till att bli en karaktär som nästan lika gärna hade kunnat heta Jesse Wallace. Med filmens avslutande fokus på nuet blir den nära nog en lika ultimat mindfullness-film som den är en coming of age-film.

Men jag är rädd att jag blir lite orättvis mot Boyhood. Egentligen är det väl ett helt fantastiskt projekt som inte bara lyckas realisera sitt grundläggande koncept utan också bli en bra film. Speltiden löper på 166 mastiga minutrar men inte en enda gång förlorar familjen Evans och Mason min uppmärksamhet.

Vad de däremot inte riktigt lyckas fånga är mitt hjärta. Och det är här det orättvisa kommer in – jag är rädd att Boyhood blir lite för vanlig för mig. Vilket förstås är korkat eftersom det är hela poängen med filmen, den ska ju se ut som den lika gärna skulle kunna vara en dokumentär. Men för att nå de riktigt höga betygen saknar jag något, kalla det fantasifullhet, insats eller vad du vill. Orättvist förstås, men å andra sidan även det ett grundläggande element i det verkliga livet.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

malmö-filmdagar-2014Kanske Malmö Filmdagars mesta snackis? Filmspanarna var generellt positivt inställda i alla fall.
The Velvet Café
Fiffis Filmtajm
Jojjenito
Fripps Filmrevyer

Annonser