Genom sin Before-serie om Jesse och Celine som möts i Wien och (spoilervarning!) sedan Paris för att (spoilervarning!) sluta som gifta har Richard Linklater redan etablerat att han är svag för det långsiktiga perspektivet. Med Boyhood toppar han nu emellertid den trilogin med vad som möjligen är den mest ultimata coming of age-filmen till dags dato.
Genom vad som måste vara en närmast magisk övertalningsförmåga lyckades Linklater i början av 2000-talet inte bara få ett gäng skådisar att ställa upp en gång om året under tolv långa år utan också få independentdistributionsbolaget IFC Films att ställa upp med kosing. Han utverkade dessutom ett löfte från Ethan Hawke att slutföra filmen om han själv av någon anledning skulle trilla av pinn.
Sedan 2002 har alltså Linklater träffat de huvudsakliga skådisarna Ellar Coltrane, Patricia Arquette, Lorelei Linklater och Ethan Hawke plus en massa andra för att spela in den speciella och imponerande film som blivit Boyhood.
Långa filmprojekt har förstås existerat tidigare, inte minst inom dokumentärgenren. Hoop Dreams utspelar sig över fem år, vi har som sagt Linklaters tidigare nämnda trilogi eller varför inte Sveriges egen Jordbrosvit. Men den fiktiva kontinuiteten hos Boyhood gör den till något eget.
Filmen beskriver alltså uppväxten för sexårige Mason Evans tillsammans med ensamstående mamman Olivia och systern Samantha. Mason Sr kommer förbi med jämna mellanrum för att om inte annat spela rollen av den roliga jultomtepappan (”You guys ready to have some fun?!”). Det är inget remarkabelt liv och det rullar på som livet tenderar att göra, med större eller mindre hinder utmed vägen.
Mamma Olivia vill flytta för att kunna plugga och skaffa sig ett bättre jobb vilket gör Mason och Samantha oroliga för att pappan inte längre ska kunna hitta dem. Efter ett par år flyttar Olivia ihop med till synes stabile Bill som själv har barn i Mason och Samanthas ålder. Bills pappapotential monteras successivt ned när han blir allt med alkoholiserad och till slut ser Olivia ingen annan utväg än att sticka med barnen.
Och så där fortsätter det. Mason går i skolan, träffar kompisar, kollar på Will Ferrells ”The Landlord” på Youtube, spelar dataspel, får finnar, upptäcker en kreativ ådra, blir bjuden på öl och skaffar flickvänner. När vi tar avsked av honom och de andra har han precis lämnat Olivias rede för att testa vingarna på egen hand i collegemiljön.
Patricia Arquette gör ett strålande positivt mammaporträtt som påminner en hel del om Frances McDormands pragmatiska no nonsense-förälder i Almost Famous. Hon är varken idealiserad eller baktalad utan bara en vanlig kvinna som försöker göra det bästa för både sig och sina barn. Detsamma gäller Ethan Hawkes pappa, en från början lite barnslig man som ändå älskar sina ungar och ställer upp när de behöver det.
Det är helt uppenbart att Olivia och Mason är bättre föräldrar var och en på sitt håll än de skulle ha varit om de tvingat sig själva att hålla ihop ”för barnens skull”. Tillsammans försöker de uppfostra Mason Jr och Sam till att bry sig om sin familj, behandla varandra och andra med ömsesidig respekt och på det hela taget bli schyssta människor.
Ellar Coltrane och Lorelei Linklater (ingen högoddsare vem hon är dotter till) imponerar från första filmrutan och det är om inte annat häftigt att de hängt med under alla de tolv åren. Skådespelarkontrakt får nämligen inte skrivas för längre perioder än sju år så även om det till slut blev någon form av bindande kontrakt kom de i alla fall inledningsvis tillbaka av egen fri vilja (eller tvärtom). Det talar väl för projektets stämning och återigen regissör Linklaters övertalningsförmåga.
Bägge två fortsätter att utvecklas till duktiga skådisar och jag gissar att det mest är en lycklig slump att Coltrane under de sista åren faktiskt inte är helt olik en ung Ethan Hawke. Däremot är det säkert ingen slump att Mason Jr under Richard Linklater och Ethan Hawkes inflytande växer upp till att bli en karaktär som nästan lika gärna hade kunnat heta Jesse Wallace. Med filmens avslutande fokus på nuet blir den nära nog en lika ultimat mindfullness-film som den är en coming of age-film.
Men jag är rädd att jag blir lite orättvis mot Boyhood. Egentligen är det väl ett helt fantastiskt projekt som inte bara lyckas realisera sitt grundläggande koncept utan också bli en bra film. Speltiden löper på 166 mastiga minutrar men inte en enda gång förlorar familjen Evans och Mason min uppmärksamhet.
Vad de däremot inte riktigt lyckas fånga är mitt hjärta. Och det är här det orättvisa kommer in – jag är rädd att Boyhood blir lite för vanlig för mig. Vilket förstås är korkat eftersom det är hela poängen med filmen, den ska ju se ut som den lika gärna skulle kunna vara en dokumentär. Men för att nå de riktigt höga betygen saknar jag något, kalla det fantasifullhet, insats eller vad du vill. Orättvist förstås, men å andra sidan även det ett grundläggande element i det verkliga livet.
Kanske Malmö Filmdagars mesta snackis? Filmspanarna var generellt positivt inställda i alla fall.
The Velvet Café
Fiffis Filmtajm
Jojjenito
Fripps Filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord 
Det du skriver i slutet på din text är anledningen till att jag tyckte så väldigt bra om filmen. Hade historien kryddats med alltför fantasifulla händelser tror jag filmen hade tappat mig även om jag vet att det knappast är science fiction om det händer konstiga saker i livet. Nu blev det mer en inblick i ett helt vanligt liv som går sin gilla gång. En skön grej tycker jag. Blev lite avis.
Mycket bra text som sammanfattar mina tankar väl. Jag håller med om allt du skriver faktiskt, speciellt det där på slutet. Och märk väl att jag egentligen inte tycker att det skulle ha varit med mer ”fantastiska” händelser, för då hade det förmodligen blivit en sämre film, en annan film.
Ännu en mycket lovordande text om denna film. Hur kan man låta bli att se den här tänker jag nu? Konceptet i sig känns också så pass utmanande annorlunda att man verkligen vill ta del av det här! 🙂
Det finns väl ingen skam i att tycka att det är slöseri med ett lysande koncept när ett sådant epos inte ger dig en ökad insikt om uppväxtens metafysik. Å andra sidan är kanske den stora poängen att det blir en motvikt mot alla andra historier som handlar om utvalda barn och en massa fantastiska saker. Lite av en pladdrig Haneke från Texas.
Min upplevelse var inte helt lik din. Filmen fångade mitt hjärta. Jag kände en stark anknytning till karaktärerna i filmen. Det var en så stark känsla att jag tyckte att det var jättetrist att skiljas från dem när filmen var slut. Det var en liknande känsla som man kan få när en älskad tv-serie tar slut, man skiljs från karaktärer som man ”umgåtts” med en längre tid.
Sen tycker jag att handlingen inte kan beskrivas i en kort text som denna. Det var alldagliga saker de gjorde men det var per design inte ett fel. Filmen fokuserar inte på de stora milstenarna i pojkens uppväxt, den fokuserar på det alldagliga livet däremellan. Man fick tex inte se Mason ta studenten men man fick se hur familjen samlades efter studenten. Istället för att Linklater filmade de stolta och tårögda föräldrarna när pojken får diplomet, en scen som gärna kunnat ackompanjerats av en smörig och känsloförstärkande musik, så fokuserade han som genom hela filmen på de små scenerna och lät skådespelarna bära dem på sina axlar. Lysande tycker jag.
@Fiffi: Visst var det bra, jag sade ju att det var en orättvis invändning. Men jag måste ju hitta på någon anledning till varför jag inte älskade den fullkomligt förbehållslöst 😉
@Jojjenito: Tack! Ja, vi var rätt samkörda här med undantag för det reella betyget och jga håller helt med om att det hade blivit jättekonstigt om Mason tex hade blivit typ rookie of the year i NBA eller något liknande.
@Steffo: Jag rekommenderar absolut en titt! Ha det så trevligt.
@Carl: Haha, ”en pladdrig Haneke”… Mja, måste nog se lite fler Haneke i så fall, ingen jättefavorit hos mig än så länge. Men jag säger som till Jojjenito, visst var det skönt att slippa en massa labyrinter, krig och trollkarlar (eller ja, en liten trollkarl fick vi ju iofs).
@Henke: Jag kan hålla med om att Linklater gjorde bra val, de fick bara inte en så stark resonans hos mig som hos dig. Bra spottat där med vilka händelser som valdes ut, samtidigt skulle man ju kunna tänka sig att det blev en naturlig konsekvens av hur filmen var upplagd. Sällan det var särskilt statisttunga scener.
Kollar bara in ditt betyg och noterar mitt intresse – har gillat regissörens tidigare filmer och ska göra mitt bästa för att se denna med oförstörda ögon och öron.
@Filmitch: Ja, du har väl gillat Before-serien mer än jag så det finns goda chanser för Boyhood skulle jag säga
Jag tycker inte du har någon som helst anledning att be om ursäkt för ditt betyg! En film måste ju engagera en, vare sig det är med hjälp av fantasi, dramatiska kickar eller känslostormar. Jag föll hårt för den som du vet. Tyckte det var rätt fantastiskt att jag såg den som sista film en synnerligen lång dag, och att min omedelbara reaktion var att jag ville se den igen.
@Jessica: Haha, själv tycker jag att det räcker med den där Malmö-titten för ett par år framöver 🙂
Håller med dig i det mesta. Ett unikt projekt som i sig är värt höga betyg och lovord. Tänkte också på att Mason Jr. ser ut som en ung Ethan Hawke ju äldre han blir. Och så håller jag med om att filmen inte vinner mitt hjärta. Saknar ett starkare manus helt enkelt. Förstår vad man velat åstadkomma och det har man gjort. Men jag behöver känna mer och borde känna mer med den här filmen.
Känner att jag var lite snål och hård med mitt betyg, men man borde kunna förvänta sig lite mer. När jag smält den mer kanske betyget går upp ett halvt snäpp 😉
Så här skriver jag om Boyhood denna dag.
@Movies-Noir: Spännande, ska hoppa över och se vad du skrivit. Fast jag vet inte det där med manus, det är ju alltid riskabelt att dirigera ”verkligheten” allt för mycket, då slutar den ju snart att kännas verklig.
Sant, men det kändes som de körde på säkerhet efter ett tag. Inte fel, men blev inte så engagerad som jag hade hoppats, inte minst i Mason.
@Movies-Noir: Maybe it’s not the script, maybe it’s you? 😉