The Maze RunnerDet är aldrig lätt att växa upp. Ena dagen (tillåt mig lite poetisk frihet här, ok…) är man lyckligt ovetande om hur jobbig världen kan vara, för att nästa inse att man inte kan lita på någon. Nyckelordet är förändring och det händer bara vid olika tidpunkter för olika människor. Ingen kan undkomma den.

Jag skulle våga påstå att förändring är det underliggande temat i många av de välkända ungdomsserierna som kommit under de senaste åren. Ska vi gå ännu längre tillbaka har vi också Harry Potter, men annars tänker jag kanske främst på Twilight (Bella måste genomgå en rätt radikal förändring för att kunna behålla sin kärlek), The Hunger Games (Katniss måste bli en ledare med allt vad det innebär) och Divergent (Tris tvingas byta lojalitet och bevekelsegrunder inte bara en gång).

Och så nu då The Maze Runner. Jag har inte läst böckerna (ännu) utan bara sett denna första filmdel (än så länge) men även här utgör förändringen den drivande kraften. Thomas vaknar upp i en glänta omgiven av gigantiska väggar bakom vilka det finns en ännu mer gigantisk labyrint. De killar som redan bor i gläntan försöker speed-uppdatera Thomas på reglerna som de lever efter men det är med en gång uppenbart att Thomas är speciell. Han är, och skapar därmed också, förändring.

”The one thing they let us keep”. Ingen som kommer till gläntan minns mer än sitt namn (plus en massa andra saker, som hur man pratar engelska förstås). Inte Thomas, han har förvirrade drömmar som antyder att något skumt är på gång om nu inte hela upplägget med glänta och labyrint hintat om det.

”No one has survived a night in the Maze”. Om natten stängs portarna till labyrinten eftersom den då hemsöks av vildsinta monster som kallas grievers. Gissa vem som snart kommer att överleva labyrint-natten?

”No one wants to be a runner”. Det lilla samhället har strukturerats utifrån olika uppgifter och labyrintlöparna är de som försöker kartlägga gyttret av gångar i hopp om att någon gång hitta en utväg. Det är en farlig uppgift eftersom man alltid löper risken att bli instängd (se kommentar ovan för vidare förklaring om minnet sviker). Gissa vem som gång på gång nyfiket ger sig in i labyrinten utan att ens vara löpare?

Thomas innebär alltså reformer, nytänkande, och som vanligt finns därmed de som motsätter sig utvecklingen. De som vill sitta still i båten, som tycker att status quo är det finaste som finns. Karaktären Gally manar till eftertanke och gör det logiska hoppet att skylla allt otrevligt som händer, alla nya element i det tidigare så trygga livet, på Thomas. Thomas får bli en symbol för allt Gally vill undvika och kan han fortsätta att undvika det genom att fördriva eller döda Thomas, so be it.

För att dra uppväxtanalogin ännu lite ytterligare: grievers-monstren är inte bara farliga för att de kan slita en liten löpare i stycken på fem röda (särskilt mycket rött får vi förstås aldrig se i de sammanhangen, det här ska ju vara PG-13 gudbevars). Blir man stucken av deras gaddar genomgår man dessutom ”the Change” (mr. Subliminal says: *host* puberty) vilket innebär att man blir våldsam och farlig och måste förvisas ut i labyrinten.

Jag är böjd att också se labyrinten som livet självt. Det tornar upp sig runt om den trygga gläntan där killarnas tillvaro för ett kort tag är ordnad men som obevekligen kräver sina offer. Gruppen blir ett gäng Lost Boys i ett slags dystopiskt Never never-land. Förr eller senare tvingas de ta sig an det förvirrande myllret av korridorer och monster för att förhoppningsvis komma ut förhållandevis oskadda på andra sidan. Men livet kräver sina offer (i bästa fall ingen som vi i publiken behövt lägga tid på att lära känna).

Rent berättelsemässigt tycker jag att det är svårt att bedöma The Maze Runner. Redan från början visste jag att det blott var en första del i en trilogi och allt eftersom det börjar dra ihop sig inser man att det kommer att bli en fet cliff hanger på slutet. Eventuella informationsluckor kan alltså mycket väl komma att täppas till i fortsättningen, vilket ju är lite av poängen med den här typen av historia. Intet är förborgat, som (förhoppningsvis) icke skall bliva uppenbarat.

Som en upptakt till vidare äventyr är The Maze Runner dock helt ok. Jag skulle kanske kategorisera historien som The Hunger Games möter Divergent möter Resident Evil. Konceptet med labyrinten är fantasieggande och jag tycker det är sympatiskt att historien betonar vikten av tillit och samarbete för att ta sig någon vart. Utseendemässigt finns inte mycket att klaga på, för att vara en så pass CGI-tung film (jag bara gissar att produktionsbolagen inte byggt en fysisk labyrint, den borde kunna ses från rymden i så fall) är The Maze Runner också helt ok. Labyrinten har en imponerande tyngd och grievers blir en slags mekaniserad Shelob-avkomma.

Jag är absolut nyfiken på vad som komma skall och innan dess kan jag ju alltid roa mig med att läsa James Dashers böcker. Are YOU ready for phase two?

star_full 2star_full 2star_full 2

malmö-filmdagar-2014The Maze Runner var en av de filmer under Malmö Filmdagar där vi fick skriva under varsitt Embargo Agreement eftersom vi fick ta del av dem innan de hade USA-premiär. Men nu har ridån gått upp, skuggorna belysts och vi är fria att säga vad vi vill.
Jojjenito
Har du inte sett den?
Fripps filmrevyer
The Velvet Café

Annonser