The Maze Runner (2014)

The Maze RunnerDet är aldrig lätt att växa upp. Ena dagen (tillåt mig lite poetisk frihet här, ok…) är man lyckligt ovetande om hur jobbig världen kan vara, för att nästa inse att man inte kan lita på någon. Nyckelordet är förändring och det händer bara vid olika tidpunkter för olika människor. Ingen kan undkomma den.

Jag skulle våga påstå att förändring är det underliggande temat i många av de välkända ungdomsserierna som kommit under de senaste åren. Ska vi gå ännu längre tillbaka har vi också Harry Potter, men annars tänker jag kanske främst på Twilight (Bella måste genomgå en rätt radikal förändring för att kunna behålla sin kärlek), The Hunger Games (Katniss måste bli en ledare med allt vad det innebär) och Divergent (Tris tvingas byta lojalitet och bevekelsegrunder inte bara en gång).

Och så nu då The Maze Runner. Jag har inte läst böckerna (ännu) utan bara sett denna första filmdel (än så länge) men även här utgör förändringen den drivande kraften. Thomas vaknar upp i en glänta omgiven av gigantiska väggar bakom vilka det finns en ännu mer gigantisk labyrint. De killar som redan bor i gläntan försöker speed-uppdatera Thomas på reglerna som de lever efter men det är med en gång uppenbart att Thomas är speciell. Han är, och skapar därmed också, förändring.

”The one thing they let us keep”. Ingen som kommer till gläntan minns mer än sitt namn (plus en massa andra saker, som hur man pratar engelska förstås). Inte Thomas, han har förvirrade drömmar som antyder att något skumt är på gång om nu inte hela upplägget med glänta och labyrint hintat om det.

”No one has survived a night in the Maze”. Om natten stängs portarna till labyrinten eftersom den då hemsöks av vildsinta monster som kallas grievers. Gissa vem som snart kommer att överleva labyrint-natten?

”No one wants to be a runner”. Det lilla samhället har strukturerats utifrån olika uppgifter och labyrintlöparna är de som försöker kartlägga gyttret av gångar i hopp om att någon gång hitta en utväg. Det är en farlig uppgift eftersom man alltid löper risken att bli instängd (se kommentar ovan för vidare förklaring om minnet sviker). Gissa vem som gång på gång nyfiket ger sig in i labyrinten utan att ens vara löpare?

Thomas innebär alltså reformer, nytänkande, och som vanligt finns därmed de som motsätter sig utvecklingen. De som vill sitta still i båten, som tycker att status quo är det finaste som finns. Karaktären Gally manar till eftertanke och gör det logiska hoppet att skylla allt otrevligt som händer, alla nya element i det tidigare så trygga livet, på Thomas. Thomas får bli en symbol för allt Gally vill undvika och kan han fortsätta att undvika det genom att fördriva eller döda Thomas, so be it.

För att dra uppväxtanalogin ännu lite ytterligare: grievers-monstren är inte bara farliga för att de kan slita en liten löpare i stycken på fem röda (särskilt mycket rött får vi förstås aldrig se i de sammanhangen, det här ska ju vara PG-13 gudbevars). Blir man stucken av deras gaddar genomgår man dessutom ”the Change” (mr. Subliminal says: *host* puberty) vilket innebär att man blir våldsam och farlig och måste förvisas ut i labyrinten.

Jag är böjd att också se labyrinten som livet självt. Det tornar upp sig runt om den trygga gläntan där killarnas tillvaro för ett kort tag är ordnad men som obevekligen kräver sina offer. Gruppen blir ett gäng Lost Boys i ett slags dystopiskt Never never-land. Förr eller senare tvingas de ta sig an det förvirrande myllret av korridorer och monster för att förhoppningsvis komma ut förhållandevis oskadda på andra sidan. Men livet kräver sina offer (i bästa fall ingen som vi i publiken behövt lägga tid på att lära känna).

Rent berättelsemässigt tycker jag att det är svårt att bedöma The Maze Runner. Redan från början visste jag att det blott var en första del i en trilogi och allt eftersom det börjar dra ihop sig inser man att det kommer att bli en fet cliff hanger på slutet. Eventuella informationsluckor kan alltså mycket väl komma att täppas till i fortsättningen, vilket ju är lite av poängen med den här typen av historia. Intet är förborgat, som (förhoppningsvis) icke skall bliva uppenbarat.

Som en upptakt till vidare äventyr är The Maze Runner dock helt ok. Jag skulle kanske kategorisera historien som The Hunger Games möter Divergent möter Resident Evil. Konceptet med labyrinten är fantasieggande och jag tycker det är sympatiskt att historien betonar vikten av tillit och samarbete för att ta sig någon vart. Utseendemässigt finns inte mycket att klaga på, för att vara en så pass CGI-tung film (jag bara gissar att produktionsbolagen inte byggt en fysisk labyrint, den borde kunna ses från rymden i så fall) är The Maze Runner också helt ok. Labyrinten har en imponerande tyngd och grievers blir en slags mekaniserad Shelob-avkomma.

Jag är absolut nyfiken på vad som komma skall och innan dess kan jag ju alltid roa mig med att läsa James Dashers böcker. Are YOU ready for phase two?

star_full 2star_full 2star_full 2

malmö-filmdagar-2014The Maze Runner var en av de filmer under Malmö Filmdagar där vi fick skriva under varsitt Embargo Agreement eftersom vi fick ta del av dem innan de hade USA-premiär. Men nu har ridån gått upp, skuggorna belysts och vi är fria att säga vad vi vill.
Jojjenito
Har du inte sett den?
Fripps filmrevyer
The Velvet Café

10 reaktioner till “The Maze Runner (2014)”

  1. Väldigt bra text! Jag blir nästan lite sugen på att se filmen, men bara nästan. Den får nog vänta till iden släpps på itunes. 🙂 Men filmen verkar över lag få bättre betyg än både Twilight-filmerna och Divergent. Det bådar gott.

  2. Bra tolkning att det är en uppväxtanalogi. Lite luddigt hur Thomas och Teresas unika förutsättningar passar in, men det kanske inte ändrar så mycket. Och slutsatsen blir väl ändå att Gally hade väldigt rätt som inte ville växa upp? Tredje akten är ju ganska mörk ur detta perspektiv också.

    Det där att komma ut oskadd på andra sidan livet låter trevligt filosofiskt. Jag vägrar tro att Wes Ball bollade de tankarna i registolen.

    Betonar filmen verkligen tillit och samarbete? Möjligen i formen följa frälsaren eller bli lämnad åt sitt öde. Solidaritet däremot lyser med sin frånvaro.

  3. Din text gjorde att jag uppskattade filmen lite mer. Men jag har, som Carl, en känsla av att Mr Ball själv inte fattade förlagan och därför inte bjöd in till de tolkningar som du ändå lyckades fånga.

  4. Intressant vinkel! Det verkar varit en riktigt intressant film, den du beskriver. Nästan så att man blir sugen på att se den.

    Ful plansch du hittat dock. Är det en sk fan art?

  5. @Fiffi: Tack! Klart bättre än Twilight, men det är ju också själva grundhistorien så det är nästan ingen tävlan liksom.

    @Carl: Kul att du tycker det 🙂 Men du har helt rätt i att den knappast är heltäckande… Men följer de inte Thomas för att de tror på hans frälsare och är inte tillit och tro samma sak? och de måste ju samarbeta rätt rejält för att komma igenom labyrinten.

    @Johan: Åh, vad trevligt att höra. Nä, filmen ansträngde sig väl inte överhövan, det kan jag hålla med om.

    @Henke: Tycker du?! Nä, tror inte att det är fan art, hittade den på IMP och jag valde den för att jag tyckte den var snygg, jag 🙂

  6. @Sofia: Fast varför visa tillit till Thomas och inte Gally? För att han är den sanna frälsaren eller för att han är snyggare? Det är samma gamla konservativa värderingar som man vill befria kidsen från.

  7. @Magnus: Tack, vad roligt att du tyckte det! För att vara inom YA-genren tyckte jag faktiskt Maze Runner var en trevlig överraskning. Men jag måste erkänna att jag är lite nyfiken på Divergent-filmen också.

  8. Jag säger som Henke, intressant film du sett. Hade den premiär i fredags sa du? 😉

    En sak jag kom att tänka på nu. Eftersom pojkarna inte minns nånting förutom sitt namn så kan man kanske ställa sig frågan varför de försöker komma därifrån. De borde väl bara betrakta The Glade som deras hem. Varför antar de att de är inspärrade och hålls där mot sin vilja. De minns ju inget. Men jag antar att man som människa har en naturlig instikt att utforska sina omgivningar.

    Gillade också labyrinten. Hade tyngd som du säger. De mekaniserade shelob-avkommorna var bra (speciellt som koncept) men mot slutet när de attackerade så blev det för mycket cgi-känsla. Rörigt mest.

  9. @Carl: Haha, snyggheten kan mycket väl ha något med saken att göra 🙂 Annars är det väl det som är både problemet och poängen med tillit till frälsare, man kan inte veta om de är the real deal innan frälsningen inträder (eller inte).

    @Jojjenito: Helt klart en relevant fråga. Kanske får man svar på det i boken?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: