FilmspanarnaHellre än något annat här i världen vill Archibald Snatcher ha en vit hatt på skulten. Själv har han alltid måst hålla till godo med en simpel röd huvudbonad, men det ska bli ändring på det. En vit hatt symboliserar status, inflytande och befogenheter. Samt inträde i den hett efterlängtade ost-salongen där de fina herrarna i staden Cheesebridge inmundigar de mejeriproducerade godbitarna.

Men som Lord Portney-Rind påpekar kan man inte bara få en vit hatt hux flux. En sådan hedersbetygelse måste förtjänas. Och mr. Snatcher har äntligen kommit på en ytterst snillrik plan. Ändamålen helgar ju som bekant medlen och likt oljehungriga västerlänningar som skriker ”massförstörelsevapen” för att komma över det de egentligen vill ha, skriker mr. Snatcher ”boxtroll”.

BoxtrollsBoxtrollen är förvisso inget som mr. Snatcher själv har hittat på helt själv men de är knappast heller så farliga som han vill göra gällande. Genom ihärdiga informationskampanjer fyller mr. Snatcher och hans underhuggare de skräckslagna stadsbornas huvuden med bilder av barnaätande monster. När allt de fridfulla varelserna vill göra är att äta skalbaggar och pilla på sina mekaniska uppfinningar.

Som vanligt undgår inte månadens filmspanarfilm att överraska – jag kan lugnt intyga att jag aldrig kommit på tanken att själv se vad som såg ut att vara en mardröm med tokroliga monster. Men Boxtrolls visade sig vara en rätt härlig historia, full med knas, påhittighet, oförarglig humor och till och med en del både filosofiska och moraliska spetsfundigheter.

Om inte annat är det svårt att inte bli imponerad av stop motion-tekniken, signerad studion Laika som stod bakom Coraline och Paranorman. Utseendet minner om både Nightmare Before Christmas och James and the Giant Peach vilket inte är så konstigt eftersom Henry Selick hängde med mellan 2003 och 2009.

Inte oväntat är det förstås de mer extrema karaktärerna som tjänat på sitt dockutseende och särskilt Archibald Snatcher är både äcklig och otäck. Jag upplever att han har fått låna en hel del av både utseende och beteende från Timothy Spalls Beadle Bamford i Sweeny Todd. Även de olika mekaniska små underverken är en fröjd för ögat för någon som i unga år var ohjälpligt fascinerad av mekano. Gillar du miniatyrer så kolla gärna in den lilla filmen på SF:s hemsida.

Men vad hjälper ett fint innehåll när det vidarebefordras till publiken på ett sätt som antyder att distributören inte bryr sig fem vitten om den saken? Bloggkollegan Jessica på The Velvet Café kan möjligen vara synsk med sitt inlägg om röstskådisar i förrförra veckan, innan vi visste att det var Boxtrolls som gällde. Boxtrolls är en barnfilm, så det är förstås inte konstigt att den är dubbad. Men de svenska rösterna är, med allt för få undantag, inte bra. Eller åtminstone inte så bra som man borde kunna begära. Inte heller hjälper det att de får klämma ur sig ett svenskt manus som enbart tycks ha fått sig en behandling i Google Translate. Varför översätter man exempelvis vissa av karaktärernas namn men inte ”box”trollen själva?

Men när jag tänker efter kanske det i och för sig inte är så konstigt att de svenska röstbidragen lämnar en del övrigt att önska, för var finns incitamentet för dessa skådespelare att prestera? Utöver en lönecheck i näven som vilken pappersvändare som helst? Varken Svensk Filmdatabas eller SF:s egen hemsida tillhandahåller namnen på dem (eller för den delen alla karaktärsnamn som man valt att hitta svenska översättningar till) och i filmen får man idogt vänta tills eftertexternas absoluta slut på en skylt som visas i cirkus fem sekunder.

En uppenbar väg att gå skulle förstås vara att kräva fler visningar av filmen på originalspråk. Jag måste erkänna att det sved inte så lite när jag insåg att jag gått miste om bland andra Ben Kingsley, Toni Colette, Tracy Morgan, Simon Pegg och Nick Frost. Men samtidigt måste jag fråga mig själv: förtjänar filmens publik som inte kan läsa texter ännu (och deras vuxna ledsagare) inte också en röstmässigt kvalitativt god produkt? Jag kan inte låta bli att undra om den styvmoderliga behandlingen av svenska dubbningsskådisar beror på att de oftast arbetar med just barnfilmer? Om vi i Sverige körde samma linje som exempelvis tyskarna och dubbade nära nog allt skulle det sannolikt bli ett helt annat fokus på de som ska tillhandahålla rösterna.

Boxtrolls var i mångt och mycket en renodlad barnfilm men en riktigt charmig sådan och jag tycker att den förtjänar en större publik än vad den antagligen kommer att få, bland annat på grund av det jag orerade om ovan. Filmens moraliska frågeställningar drevs förvisso hem med subtiliteten hos en chilidoppad pepparkvarn men det är samtidigt svårt att inte sympatisera med tankar om att föräldrar borde prioritera sina barn över status, att ”jag gjorde bara mitt jobb” aldrig kan vara en acceptabel ursäkt och, icke minst, vådan av att äta för mycket ost.

star_full 2star_full 2star_full 2

Jag tror att de Filmspanare som vågade sig på lite barnfilm blev positivt överraskade, men man ska aldrig vara för säker…
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
The Velvet Café
Har du inte sett den? (blogg)
Har du inte sett den? (pod)

Annonser