Återigen hoppar jag på bloggkollegornas decennietema som hunnit fram till 70-talet. Den här gången är det jag och Movies-Noir som skriver om en klassisk 70-talsrulle.
***
A memory from your lonesome past keeps us so far apart/Why can’t I free your doubtful mind and melt your cold cold heart
Ja, inte är det särskilt varmt i Texas-staden Anarene, varken klimat- eller känslomässigt. Vinden ylar och yr och på radion hörs Hank Williams klagande stämma. High school-senioren Sonny Crawford och bästa kompisen Duane får skit från biljardhallsägaren (fast ”hall” är egentligen lite för extravagant i det här fallet) Sam för sitt dåliga footballspelande kvällen innan.
Men killarna är inte så brydda, det är lördag och de ska gå på stadens enda biograf (också den ägd av Sam) med sina flickvänner. Sonny tycks dock inte vara särskilt intresserad av Charlene, hans uppmärksamhet pendlar istället mellan filmdukens Elizabeth Taylor och Duanes flickvän Jacy. Charlene påminner Sonny om att det är deras ettårsdag, varvid han replikerar ”Yeah? Seems like a lot longer”.
Senare, när de har ”parkerat”, tar hon vant av sig blus och BH men när han vill lite mer än så blir det bestämt nej. ”We’ll have plenty of time for that when we’re married.” Det är helt uppenbart att Sonny inte alls är särskilt sugen på ett sådant arrangemang och paret gör slut. När hon kräver att han lämnar tillbaka alla bilder på henne så han inte ska kunna skryta för sina kompisar om hur sexig hon var blir svaret ”You wasn’t very hot”.
Jacys föräldrar är förhållandevis förmögna och hennes mamma Lois försöker övertala sin dotter att inte kasta bort sig för fattiglappen Duane. Hon uppmuntrar till och med Jacy att fixa preventivmedel så hon skulle kunna ha sex med Duane och upptäcka att han inte är särskilt fantastisk – allt blir trist om man bara gör det tillräckligt ofta intygar mamma.
Trots att Jacy inför sin mamma hävdar att hon älskar Duane av hela sitt hjärta har hon ändå inga större problem att lämna honom vid en julfest med ett allvarligt fall av blueballs för att istället åka med sprätten Lester till ett naken-pool-party hemma hos rikingen Bobby Sheen.
Lantiskillarna hemma i Anarene har det inte riktigt lika häftigt, de diskuterar om de skulle kunna få tag på ett schysst knull och kommer fram till att ”A heifer is better than nothin’”. Men instället för att antasta någon av stadens kossor skramlar de till att kunna ge den mentalt funktionsnedsatte Billy en omgång med stadens hora, Jimmie Sue.
Livet i Anarene är som synes inte särskilt mycket att hänga i julgranen. Både den yngre och den äldre generationen tycks inte ha särskilt mycket att glädjas över i sina tomma och uttråkade liv, enda skillnaden är att den äldre generationen har ett gäng minnen att längtansfullt se tillbaka på. Eventuellt skulle man kunna se Anarene som en hård stad formad av ett hårt landskap (de enda jobben som finns tillgängliga tycks vara att bli en ”roughneck”, oljeborrare) men där känslorna svallar under ytan.
Fast jag får snarare ett intryck av att alla de relationer som invånarna hänger sig åt (Jacys olika dejter, Lois otrohet med makens anställde Abilene – ”40 is kind of an itchy age” – Sonnys affär med deprimerade high school-coach-hustrun Ruth vars make tycks vara lite väl förtjust i att daska sina basketspelare i rumpan) gör de av ren uttråkning. Peter Bogdanovich förmedlar ingen känsla av att det finns något som helst kärleks- eller lustfyllt i det som spelas upp inför våra ögon. Den enda anledningen till att Jacy är beredd att förlora mödomen till Duane är för att hon ska kunna ha ett förhållande med Bobby, som inte är intresserad av oskulder. Sam får intyga inför Sonny att 80% av alla giftermål är olyckliga.
Överhuvudtaget finns det redan inledningsvis, med kameran svepande över den nedgångna biografen och en övergiven Main St, en förnimmelse av att allt är på upphällningen i Anarene. Relationer har ingen glöd, staden är på väg att dö ut eftersom det enda som finns att göra är att flytta därifrån, fisket är inte vad det har varit, folk dör, Sonny, Duane och deras klasskompisar ska snart sluta high school. Det finns inte längre några chanser eller möjligheter att göra något med sitt liv. Oavsett som man är rik eller fattig verkar alla invånarna lika miserabla och utan mål i livet.
The Last Picture Show är lite som den där slitna aforismen ”Alla de dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet”. Filmen rullar liksom på utan att egentligen ha en tydlig händelseutveckling, även om saker händer hela tiden. Den känns hela tiden som en enda lång antydan eftersom jag är så van vid att numera få all information serverad på silverfat och så är det inte här. Men det jag inte snappar upp har jag inga större problem att acceptera.
Då är det ett större problem att jag inte blir särskilt engagerad i, berörd av eller nyfiken på detta liv. Av det jag kan läsa mig till skulle jag antagligen ha upplevt en helt annan film med 15 hp filmvetenskap i ryggen, men utan dessa poäng måste jag erkänna att dess storhet går mig förbi. Men visst var det lite kul att se hur unga Jeff Bridges, Cybill Shepard och Randy Quaid en gång varit.
Oj, det var inte mycket positivt i din text. Jag håller med om att det inte var någon dans på rosor, men jag tyckte ändå filmen hade tillräckligt att bjuda på för att hålla intresset uppe. Den saknar dock något för att den ska nå nästa nivå. Kanske funkar den bäst för de som växte upp i amerikanskt 50-tal.
Ja, eller för dem som var tonåringar i ett amerikanskt 70-tal. Jag gissar att den där hopplösa småstadskänslan kan vara ganska allmängiltig om man bara kan känna igen sig i den.