SmutsKatarina Wennstam: Smuts (2007)

Familjen Wahl är perfekt. Men perfektionen är bara den tunnaste av fernissa och under ytan krälar både det ena och det andra. Mor och hustru Rebecca dövar sin ångest med shopping, Poggenpohl och hemnetsurfning. Främst är det ångest som skapas av maken Jonas. Det finns en distans mellan makarna och Rebecca har en krypande misstanke om att hon inte är den enda kvinnan i Jonas liv.

Och det är hon ju inte heller. Men Jonas pysslar inte bara med lite slentrianmässig otrohet, han köper utländska flickor som heter Tatjana i förortslägenheter. Inte ok på någon fläck, men nu råkar han dessutom vara en välkänd advokat som expertkommenterar ett uppmärksammat traffickingmål i TV.

Samtidigt försöker Rebecca och Joans tonårsdotter Emma navigera alla sociala blindskär i en värld fylld av porriga internetvideos, webkameror och anonyma chattrum.

Wennstam har tidigare skrivit fackböckerna Flickan och skulden samt En riktig våldtäktsman. I Smuts har hon som sagt vänt siktet mot trafficking och torskar men i skönlitterär form. Fast ändå inte och häri ligger en del av bokens problem kan jag tycka.

Den faktamässiga information som förmedlas är både upprörande och intressant, som att beslut om bötesdomar för sexköp allt som oftast och på de dömdas begäran skickas till anonyma boxadresser eller till jobbet istället för till hemmet. Eller att trafficking nu för tiden (om det någonsin gjort det) sällan handlar om neddrogade och misshandlade tjejer som lockats till väst med löften om helt andra jobb.

Underhållningsfiktion med ett budskap riskerar alltid i sin iver att göra detta budskap allt för övertydligt och i den fällan faller Smuts. Wennstam låter sin Jonas reflektera när han första gången träffar Rebecca att hon är en flicka man gifter sig med eftersom hon inte släpper till med en gång. På samma sätt förvandlas hon i samma stund som dottern Emma föds från Kvinna till Mor. Och en Riktig Man har inte sex med en Mor. Alltså måste han hitta förlösning på annat håll. Och om en Riktig Man har sex med en Riktig Kvinna är det den sedesamma missionärsvarianten som gäller. Bara Horor vill bli påsatta analt.

En del av Smuts övertydlighetsproblematik hänger också ihop med att det inte finns några goda män. Det framställs som att alla av manligt kön blott är en drink och rätt omständigheter från att bli torskar. De som inte är torskar, utan till synes strider för kvinnors rätt till sina egna kroppar gör det mest för att få ligga. I grund och botten är de också sexistiska svin som bara vill ta utan att ge något tillbaka. Alla delar de en kvinnosyn som ger carte blanche till deras beteende. Då och då kan man höra en läpparnas bekännelse, men den når aldrig den lilla hjärnan. Och det är den lilla hjärnans gemenskap som gör den stora skillnaden.

Samtidigt är alla bokens huvudsakliga kvinnor mer eller mindre oskyldiga offer för samhällets krav eller outtalade genusförväntningar. Det antyds att Rebecca har internaliserat bilden av den perfekta kvinnan på ett sådant sätt att hon själv inte ser vilka gränser hon satt upp. Det skulle aldrig falla henne in att äta en fettdrypande lasagne till lunch. Att hon skulle vara otrogen eller ännu mindre köpa sex finns inte i sinnevärlden.

Dottern Emma är nyfiken på sex men får bekräftat att det får man inte vara som tjej. Att hon måste förstå att killarna i skolan egentligen ger henne komplimanger när de klämmer henne på brösten. Att tonåriga killar rimligtvis bör föra exakt samma brottningsmatch, bara med en annan uppsättning förväntningar och krav, antyds inte ens av Wennstam.

Nackdelen med romanformen är att det är ett medium där det är svårt att framföra några konkreta lösningar på de moraliska problem som ställs upp. Rebecca, Jonas och deras medkaraktärer har bara att försöka leva i dagens genususla samhälle, men hur man skulle kunna förändra något blir aldrig klart.

Smuts kan nog vara intressant som diskussionsunderlag, men som skönlitteratur lämnar den en del övrigt att önska. Framförallt vad gäller nyanser, Wennstams historia är lika svart-vit som boksidornas text.

star_full 2star_full 2

ÅtervändarenButhler och Öhrlund: Återvändaren (2012)

Jag kan inte motstå frestelsen att spegla Wennstam mot deckarduon Dan Buthler och Dag Öhrlunds skapelse Christopher Silfverbielke. På ett sätt är han en perfekt Wennstam-man eftersom han bara är intresserad av att ta utan att behöva ta någon som helst hänsyn till andra. Kvinnor ska tas om hand, veta sin plats och ikläda sig ”uniform” (stay ups och string, aldrig strumpbyxor och mormorstrosor) när tillfället så kräver.

Å andra sidan är han inte alls någon bra Wennstam-man eftersom det är helt uppenbart att det är Christopher som individ som är störd. Han är ingen samhällsprodukt utan bara en labil fullblodspsykopat. Då funkar det den här gången bättre med hans antagonist Jacob Colt som börjat bedra sin Melissa med den unga kollegan Linda. Melissa har ju varit deprimerad gudbevars, vilken man kan stå ut med det?

Själva konstruktionen Silfverbielke är rätt underhållande som en slags svensk Hannibal Lecter-wannabe men det blir ju samtidigt inte så lite överdrivet. När Återvändaren dessutom slutar i en saftig cliff hanger är det svårt att undvika en känsla av ren transportsträcka.

star_full 2star_half_full

Annonser