All the presidents menHistorian är så pass välkänd att man nästan inte behöver berätta den, eller hur? Fem killar blir en natt nesligen arresterade i demokraternas huvudkvarter fullastade med avlyssningsutrustning. De hungrigt grävande journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein vid The Washington Post vilar inte innan de rett ut härvan som får självaste president Nixon på fall.

Ännu mer 70-talsparanoia. Denna gång i form av en av de mest kända genreföreträdarna vid sidan av Three Days of the Condor. Det som fångar min uppmärksamhet vid den här titten är hur pass annorlunda själva berättandet är jämfört med The Parallax View.

Där den tidigare filmen var action och bilder är All the… ett långsamt och metodiskt beskrivande och blottläggande (bortsett från ett par övergripande panoptikon-åkningar, bara för att vi inte ska glömma att journalisternas arbete kanske är övervakat). I det är filmen förstås fantastisk, eftersom den lyckas skapa en spänning trots att den bygger på så pass välbekanta händelser och trots att det knappast är första gången jag ser den.

Men om All the… är en konspirations- och paranoiafilm är den också minst lika mycket en journalist- och tidningsfilm. Det öppna kontorslandskapet på The Washington Post är en karaktär i filmen av nästan samma dignitet som Jason Robards koleriske, men i slutänden rakryggade och etiskt medvetne, chefredaktör.

Till skillnad från det krypande obehagliga garaget där Bob träffar källan Deep Throat är kontoret öppet och ljust. Här kan ingen krypa nära inpå, det är nästan som en WYSIWYG. Bob och Carl kan kasta menande blickar mellan varandra och lyssna på varandras telefonsamtal. Kommunikationen med chefer är snabb och informell. För att skapa den rätta atmosfären köptes exempelvis 200 skrivbord in från samma leverantör som den riktiga tidningsredaktionen anlitade.

Knattret av skrivmaskiner, det ivriga kaffepimplandet och den hetsiga stämningen gör säkert varenda journalist- och papperstidningsnostalgiker tårögd av lycka. Däremot är varken redaktionen eller filmen i sig produkter som skulle kunna ståta med en A-märkning. De återkommande redaktionsmötena är självklara sausage fests och för Bob och Carl tjänar fruntimmer enbart syftet av informationskällor av olika dignitet vilka man utan problem kan förhöra om deras intima relationer med potentiella bättre, manliga, källor.

Och som vanligt när det handlar om journalistfilmer är det förstås våra tappra skrivmaskinsknackare som är hjältarna. Påståenden som ”Vi skriver något oavsett om du uttalar dig eller inte” framstår mer som en fullt acceptabel ändamålen helgar medlen-taktik än ett oetiskt hot.

Möjligen tyckte jag den här gången att regissör Alan J. Pakula tar lite väl god tid på sig. Carl och Bob knegar på bra länge innan det verkligen händer något och det får vi oss till del mest genom en total teleprinter-ketchupeffekt. Men med det sagt knegar Robert Redford och Dustin Hoffman (vilken ser ut som han är 15 år) på riktigt bra. Man får i och för sig aldrig någon direkt känsla av att de är hotade, men precis som i fallet Warren Beatty i The Parallax View, tvivlar man aldrig på deras engagemang.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser