The Parallax viewIdag hoppar jag på decennietemat hos bloggkollegorna Movies-Noir och Fripps filmrevyer. De har nått fram till sjuttiotalet och som vi såg redan i måndags finns det få saker som andas sjuttiotal mer än en rejäl paranoiarulle. Hoppa gärna över till Fripps filmrevyer och se vad han tyckte om The Parallax View.

***

USA är förvisso ett land som haft sin beskärda del av politiska mord, men nog blir ändå deltagarna i fjärde juli-firandet i Seattles landmärke Space Needle rätt överraskade när senator Carroll blir nedskjuten framför dem.

Mordet förblir något av ett mysterium – gärningsmannen trillar i den efterföljande jakten ned från landmärket (och det är låååångt ned till marken) och en utredningskommitté kommer fram till att han var ensam om dådet. Case closed.

Men tre år senare blir den lätt nedgångne journalisten Joe Fardy uppsökt av kollegan och före detta partnern Lee. Joe tar till en början ganska lätt på Lees oro inför ett potentiellt dödshot. Det är inte första gången den mentalt labila kvinnan hetsat upp sig över ingenting.

Men Joe får snart möjlighet att ångra sin skepsis för inom några dagar är även Lee död. Det är den spark i baken som den aningens nerdekade journalisten behöver för att börja luska i härvan. Ett luskande som bland annat tar honom till en liten småstad där han först träffar på ledtrådarna som så småningom ska leda honom till det lömska Parallax Corporation.

Three Days of the Condor gjorde mig mer sugen på 70-talsparanoia och vad bättre sätt att tillfredsställa suget än med Alan J. Pakulas The Parallax View som bara stod och väntade i hyllan? Mellanfilmen i regissörens informella paranoiatrilogi, där nr 1 är Klute från 1971 och nr 3 den avsevärt mer välkända BOATS:en All the President’s Men.

Där Sydney Pollack byggde spänning genom rörelse och väntan i Three Days… är Pakula mer pang-på-rödbetan. Det finns många scener som nästan skulle kunna kallas jump scares tack vare en rätt knyckig klippning. Ibland fyller de snabba övergångarna sin funktion, men ibland blir det tyvärr något osammanhängande och man får gissa sig till vad som hänt. The Parallax View är ingen film det lönar sig att sitta halvsovande vid.

Klart mer actionbetonad än Three Days… alltså, men Pakula arbetar också betydligt mer med bilder och arrangerade scener som är både snygga och stämningsskapande. Den tydligt upplysta utredningskommittén som under förtexterna fäller sin dom över det inledande senatorsmordet (”There is no evidence of a conspiracy”) befinner sig i ett vacuum, såväl tankemässigt som visuellt. Den förarlösa golfbilen som plöjer fram genom noggrant uppställda evenemangsbord.

I likhet med klippningen är även filmens bilder dock både något som tillför och drar ifrån. Sekvensen med bildströmmen som ska vara någon slags mördarinspiration drar ut alldeles för långt på tiden.

Jag har en känsla av att Warren Beatty avfärdades som en pretty boy utan mycket djup när det begav sig, men här är han riktigt bra som den lagomt slitne och ironiske Joe. Han lyckas utstråla ett lugn, samtidigt som man inte tvivlar på hans engagemang. Jämfört med Robert Redford var det rätt befriande med en karaktär som inte omedelbart såg konspirationer och konspiratörer bakom varenda soptunna. Vilket förstås inte behöver innebära att de inte finns där…

Får du en chans att se The Parallax View – ta den! Inte bara får du då en snygg och spännande filmupplevelse. The Parallax View visar också upp sköna 70-talsfenomen som TV-spelstennis och en mer avslappnad tid när man kunde borda ett flygplan och först i kabinen lösa biljett som vore det en greyoundbuss.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Pssst… Du vet kanske inte att Movies-Noir redan har skrivit om filmen?

Annonser