Full DarkGenerellt satsar Stephen King oftast på romaner eller novellsamlingar, men ett par långnovellsamlingar har den produktive författaren naturligtvis också klämt ur sig. Den mest kända är sannolikt Different Seasons eftersom tre av de fyra ingående verken är något av de bästa han har gjort: ”Rita Hayworth and Shawshank Redemption”, ”Apt Pupil” och ”The Body”. Att två av de tre dessutom blivit fenomenalt framgångsrika filmer skadar förstås inte heller (och själv är jag också lite svag för Ian McKellens gammelnazist).

I eftersnacket som naturligtvis följer med Full Dark, No Stars skriver King att han mest är fascinerad av historier om vanliga människor som blir satta att hantera ovanliga händelser. Istället för ovanliga människor som blir placerade i vanliga situationer, då. Och sett till hans långnoveller måste man ju ge honom rätt i det, även om Stephen Kings uppfattning om vad som ska räknas som ”vanliga människor” kanske inte skulle delas av alla.

Exempelvis skulle man kunna dra paralleller mellan den cancersjuke Dave Streeter från ”Fair Extension” och Todd Bowden i ”Apt Pupil”. Todds fascination inför allt som har med Förintelsen att göra och hans behandling av den åldrige SS-mannen antyder att mänskligheten är långt ifrån god. På samma sätt får Dave Streeters agerande visa hur en person i åratal kan gå och missunna sin bäste vän alla hans framgångar. Och sedan fröjdas i sin själ när livet går åt helvete för den som alltid stått på hans sida.

I samlingen Four Past Midnight (som bland annat innehåller ”The Langoliers” och ”Secret Window, Secret Garden”) var fokus på vanliga människor som inte bara försattes i ovanliga situationer, utan rent av övernaturliga situationer. King lyckades här ingjuta den krypande känsla av obehag som han (i bästa fall) är mästare på. I Full Dark… låter han sina karaktärer agera inom mer realistiska ramar och obehaget kan vara både krypande (”A Good Marriage”) och vrålande på alla cylindrar (”Big Driver”).

Full Dark… sysselsätter sig också med personer som alla bestämmer sig för att handla, gärna med någon form av hämndmotiv för ögonen (ett tema jag upplever att King blivit allt mer intresserad av under de senaste åren). Tydligast blir det förstås i ”Big Driver” där Tess, författare av okomplicerade deckare, tittar på rape-revenge-rullar som Last House on the Left medan hon planerar sin egen våldtäktshämnd. (Efter att ha sett I Spit… är det svårt att inte se Tess yrkesval som en hommage till denna klassiker.)

Varken Different Seasons eller Four Past Midnight innehöll enbart toppkvalitet och så heller inte Full Dark… Skillnaden är möjligen att bidragen kvalitetsmässigt sett inte är så olika sinsemellan, men däremot ojämna i sig själva.

I ”1922” funkar ärligt talat Kings klassiska äckel- eller skrämseleffekter sådär. Jag blir inte särskilt påverkad, inte minst i ren protest eftersom det är så uppenbart att författaren verkligen ansträngt sig för att läsaren ska sitta och hulka av vämjelse över ruttnande kött och enorma råttor.

Då är jag betydligt mer med på tåget i de vardagliga beskrivningarna av hur huvudpersonen resonerar kring att låna pengar på banken. Greppet historia-i-historien är ok om än inte så nyskapande, men det är å andra sidan just den delen som är långnovellens starkaste drag. Bonnie och Clyde-berättelsen om Henry och Shannon är hjärtskärande och bister.

”Big Driver” är samlingens bästa och här tycker jag att King lyckas uppnå den där viscerala påverkan han i sitt efterord påstår att han alltid är ute efter. Men när huvudpersonen Tess verkligen kommer igång med att utöva sin välförtjänta hämnd blir det lite väl många trådar som ska knytas ihop och slutet känns inte lika inspirerat och självgående som den övriga berättelsen.

Det svagaste kortet är utan tvekan ”Fair Extension”, vilket är synd eftersom jag kan tycka att själva konceptet är det starkaste. Det vill säga hur ogina människor i många fall är. Det räcker inte med att vi själva ska vara lyckliga, helst ska alla andra också vara mindre lyckliga än vi själva.

Darcy Anderson får i ”A Good Marriage” försöka handskas med det faktum att hon i 25 år varit gift med Ted Bundy och inte anat något. I likhet med ”1922” är det inte skräckbiten, utan vardagsbiten, som får de bästa ordvändningarna och tankarna.

På det hela taget en stabil mellan-King. Inte en lika stor besvikelse som Duma Key och Just After Sunset, men heller inte riktigt lika mäktig som Under the Dome och tegelstenen han skulle komma att följa upp med.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser