MelancholiaEfter att ha tagit mig igenom Antichrist utan uppenbara tecken på någon nära-dödenupplevelse, kände jag mig härdad nog att omedelbart kasta mig över Melancholia med en gång. Varför vänta, liksom?

Filmen som faktiskt var anledningen till att von Trier nazi-skämtade bort sig där i Cannes har övergett hans traditionella kapitelindelning och istället får vi följa två systrar, Justine och Juli… nä, Claire heter hon faktiskt.

Justine är nygift och skrattar lyckligt med nyblivne maken Michael när limochauffören inte kan manövrera det abnormt stora fordonet på krokiga skogsvägar. Att sakernas tillstånd kanske inte är så lyckligt när allt kommer omkring kan möjligen anas i den irritation som möter dem när de på grund av liomusindebaclet är försenade till sin egen bröllopsfest.

För även om det är deras bröllopsfest är det syster Claire som hållit i tyglarna (tillsammans med den sippa bröllopsarrangören) och svåger John som upplåtit sitt slott för festligheterna (samt möjligen också betalat för hela kalaset). Under själva festen passar dessutom mamma Gaby på att spy bitter skilsmässogalla över äktenskapet som institution och känslomässig relation och det vore konstigt om Justine inte skulla ta åt sig av alla dessa dyngvåta filtar som lassas över henne denna dag.

Men att falla sönder så till den milda grad som hon gör, må vara sakta men icke desto mindre säkert, låter oss ana att detta är mer än bara tillfällig sorg över en spolierad bröllopsdag. Hon försöker hävda att hon bara är ”lite ledsen” medan syster och make förgäves försöker göra henne ”glad”.

Ett okänt antal veckor efter den olycksaliga dagen är Justine fortfarande inte särskilt ”glad”, inte ens ”lite ledsen”. Det är istället med knapp nöd Claire lyckas telefoncoacha in systern i en taxi för att kunna ta hand om henne. John är måttligt road och systersonen Leo orolig för sin moster. Justines problem kan emellertid inte helt distrahera Claire från oron över planeten Melancholia som eventuellt är på väg att krocka med jorden.

Melancholia är alltså andra delen i Lars von Triers depressionstrilogi och bortsett från själva plantkollisionen kan man lugnt konstatera att det är en betydligt mer sansad skildring av ett psykiskt tillstånd än den föregående Antichrist. Kanske är det därför jag har lättare att ta den till mig?

Beskrivningen av Justines tillstånd känns på ett sätt ganska konventionellt, hon mår uppenbarligen dåligt, far ut i elakheter, tar korkade tillfällighetsbeslut eller är i det närmaste fysiskt förlamad av sin sjukdom.

Nej, den intressanta är förstås Claire och det krävs inte särskilt mycket fantasi för att översätta ”planetkollision” med ”depression”. Typ ingen alls faktiskt, med tanke på planetens namn och det faktum att den dessutom skimrar i blått.

I princip alla samtal Claire har med sin make (och Justine med för den delen) om den hotande Melancholia skulle lika gärna kunna handla om hennes rädsla för att själv sjunka lika djupt som systern. Johns ogillande av Justine (och systrarnas gemensamma mor) skulle inte bara kunna bero på Justines rent konkreta påminnelse om sjukdomen, utan också oron för uppfattad eller reell ärftligheten hos psykisk ohälsa.

Scenen där Claire om natten ser Justine ligga utsträckt vid den trolska bäcken minner om både näcken och huldran, två väsen som är lika frestande som farliga. Kan det vara så att Claire helt enkelt inte kan stå emot depressionens lockrop?

Melancholia är absolut inte lika fantasieggande som Antchrist, varken till form eller innehåll men mig passade den alltså betydligt bättre. Därmed inte sagt att den är ”best depression movie ever” (jag tror jag överlåter till andra att utdela den tvetydiga äran). Jag tycker fortfarande att von Trier blir lite för esoterisk och symbolisk för sitt eget (eller snarare filmens) bästa. Hans brofixering är väl inte helt svår att lista ut, men askregnet?

De inledande ”still”bilderna som signalerar vad som komma skall kan vara något av det snyggaste jag sett, men dröjer alla kvar aningens för länge. Däremot måste jag applådera den ödets nyck som ersatte Penelope Cruz med Kirsten Dunst som Justine om nu Wikipedia är rätt informerad. Utseendemässigt är förstås Penelope mer systerlik Charlotte Gainsbourgs Claire men den befintliga kontrasten mellan den mörka och strama Claire och den ljusa och fluffiga Justine på bröllopsfesten ska inte underskattas.

Förövrigt anser jag att så duktig som Charlotte Gainsbourg än är som skådespelerska är det Kirsten Dunst som den här gången får min hjärna att implodera lite. Avståndet mellan Torrence Shipman och Justine borde inte kunna mätas i blott elva år.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser