På förekommen anledning av inlägget hos Fredrik on Film om superhjältar, vilket bland annat ta upp kedjan Röda nejlikan-Zorro-Batman.

***

The Mark of ZorroDen unge Diego de la Vega återkommer till Los Angeles (eller El Pueblo de Nuestra Señora la Reina de los Ángeles som staden ursprungligen hette) efter en sejour i världsmetropolen Madrid. Men pappa Alejandro är besviken. Vad är det för mespropp som hans son har förvandlats till? Unge Diego verkar mest intresserad av meningslösa ting som vackra kläder och personlig hygien. Han vill inte alls slåss mot det orättvisa styret som den girige Don Luis Quintero har infört, med stora beskattningar av befolkningen för att kunna smörja det egna kråset.

Den som istället tar upp kampen mot Don Luis och hans värjeviftande följeslagare kapten Esteban Pasquale blir den listigt maskerade Zorro. Han river med stort förakt ned Don Luis proklamationer om både beskattningar och belöningar som hopas på den folklige banditens huvud för att sätta upp sina egna lappar som manar befolkningen till hopp om förlösning. Men hans försök att tvinga Don Luis att formellt lämna över makten till den gode och rättrådige Don Alejandro de la Vega gör den lurige Esteban misstänksam.

Förutom allt detta hinner Zorro förstås också med att tjusa Don Luis unga neice Lolita. Hon drömmer om ett liv bortom tristessen hos släktingarna Don Luis och hans statushungriga hustru Inez. Fast en make som den fjantige Don Diego var kanske inte riktigt vad hon hade tänkt sig. Då tar hon nästan hellre klosteralternativet som Inez dinglar med. Men kanske, kanske, ska hon bli överraskad av sin tillkommande?

The Mark of Zorro är en klassisk matinéfilm som passade alldeles utmärkt en höstig lördagseftermiddag. En sådan där film jag köpt på vinst och förlust utan att egentligen veta särskilt mycket om, vilket naturligtvis gör potentialen för positiva överraskningar desto större.

Douglas Fairbanks The Mark of Zorro från 1920 blev en lysande succé och utgjorde starten för en lång räcka av av frejdigt våghalsiga äventyrsfilmer. Den extremt produktive författaren Johnston McCulley hade 1919 publicerat en historia med titeln ”The Curse of Capistrano” och den plockades upp av produktiva paret Fairbanks-Pickford.

McCulley hade i sin tur byggt den djärve Robin Hood-figuren Zorro minst lika mycket på en fransk förlaga – Röda nejlikan. För till skillnad från Robin Hood är Zorro ingen laglös hjälte som verkar från sitt skogliga näste. Nej, Diego de la Vega har skapat en superhjältepersona i Zorro samtidigt som han själv måste låtsas vara en blaserad sprätt för att ingen ska misstänka att de två är en och samma person.

Vad var det? Batman, säger ni? Helt korrekt och kopplingarna går mellan dessa två maskerade män går faktiskt utöver en rent ytlig likhet. Enligt mytologin är nämligen The Mark of Zorro (lite olika om författarna väljer versionen från 1920 eller 1940) den film som unge Bruce Wayne har sett tillsammans med sina föräldrar den där ödesdigra kvällen som slutar med att han blir föräldralös. Zorro är inte bara läderlappsmannens själva frambringare, utan också hjälte och förebild.

The Mark of Zorro anno 1940 är alltså en nyinspelning med tjusige Tyrone Power i Fairbanks stövlar. Lika tjusig är Basil Rathbone som Zorros främste motståndare kapten Esteban och tillsammans skapar de storartad underhållning. Mycket ligger förstås på Powers förmåga att fixa både den tillgjorde Don Diego som strör lismande komplimanger omkring sig och kysser Inez Quintero på handen, samtidigt som han är en djärv och äventyrlig bandit vilken skrattar statsmakten rakt upp i dess giriga ansikte.

Historien är enkelt rättfram och frånvaron av konstruerat krumbuktande är faktiskt rätt befriande. Fotot är inte heller det särskilt komplicerat men den restaurerade kopia som jag såg är otroligt snygg och ren under den heta Californiasolen. I min utgåva följde det dessutom med en färgsatt version som för all del inte var ful men vars poäng jag inte riktigt förstår. Skulle filmen på något sätt bli bättre, mer spännande, mindre mossig, om den bara var i färg?

Själv upplevde jag inte den minsta mossighet, The Mark of Zorro är helt enkelt good, clean fun. Dessutom var det uppfriskande att i dessa CGI-galna tider känna den närmast fysiska tyngden av riktiga stunts (hästhoppet från bron!!!). Plus att det inte går att bli annat än rejält imponerad av både Powers och Rathbones atletiska stordåd i deras avslutande värjduell. Dittills har det dessutom inte gått att ta fel på beundransvärt vältränade underkroppar eftersom männen tacknämligt nog är iklädda de för perioden så fashionabla, men anslående tajta, benkläderna.

star_full 2star_full 2star_full 2

The Mask of ZorroBonus: The Mask of Zorro (1998)

Lyckligtvis kunde jag via en ålderstigen hyr-VHS omedelbart tillfredsställa min längtan efter fler värjviftande och maskerade män. The Mask of Zorro duger fortfarande hyfsat, särskilt som Sir Anthony “over-acting is my middle name” Hopkins håller en rätt låg profil. Mentorsförhållandet mellan honom och Antonio Banderas är avslappnat medan relationen mellan Antonio och Catherine Zeta-Jones (i sin första större filmroll) är mer laddad, fast på ett bra sätt.

Historien är helt ok, även om  man fläskat på med ännu mer rovdrift från den elake Don Rafael Montero. Nu är det inte bara folket som brandskattas, utan själva landet som bryts upp och säljs dyrt. Däremot är skurken Kapten Love, i form av rätt okände Matt Letscher, märkligt anonym, särskilt om man jämför med Basil Rathbone.

Det intressanta är att även om humorn i 40-talsversionen är långt ifrån subtil upplever jag den ändå som mer påklistrad i Zorro anno ‘98. Det är nästan så man förväntar sig pålagda burkskratt när Antonio missar Tornados sadel eftersom hästen tagit två steg framåt.

Det är inga stora skillnader, men faktiskt tycker jag att den äldre upplagan vinner med en hårsmån över den yngre.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser