Att vara med henneNär Alex Schulman är med i Babel tack vare Skynda att älska, den hyllade boken om hans pappa Allan Schulman, frågar programledaren Daniel Sjölin vart Alex tänker sig härnäst. I likhet med memoarer är ju barndomsskildringar något som brukar avsluta en författarkarriär, inte utgöra en uppstart. Vad återstår?

Genom Att vara med henne… ger Alex svar på den frågan med vad som nästan skulle kunna liknas vid en upphottad summering av ungefär ett års blogginlägg. Året inleds med att han nesligen flyttar ut med pick och pack från före detta sambon och avslutas i stor stil med fru och barn. Under färden bjuder han på tilltugg i form av små vardagsiakttagelser samt mer eller mindre självutlämnande berättelser om tandläkarskräck, dödsångest eller försöken att få ensamsupande att verka kultiverat.

Det är en handfull oftast pricksäkra skildringar som inte sällan rör sig kring social status och mötet med andra människor. Hur obekvämt det blir när man måste konversera ytliga bekanta på champagnemingel eller i omklädningsrummet på Sturebadet. Hur man kan klänga sig en liten, liten bit ovanför de andra C-kändisarna genom att tacka nej till de mest förnedrande lekprogrammen.

Som synes rör det sig dock om en vardag som inte är förbehållen den stora massan och däri ligger väl bokens tjusning för många antar jag. Ett liv där Alex får AmEx-räkningar på summor motsvarande en rätt schysst månadslön och handlar barnkläder på NK. Men ingen fara på taket, han skriver upp sig hos talarbyråer och kan därmed ta 25 papp för att prata i 30 minuter om sociala medier.

Jag har lite svårt med Att vara med henne… Jag har ingen jättekoll på Alex Schulman anno 2014, utan är fortfarande i kvar i uppfattningen som väl formades under 2007 och allt bloggdebacle som då pågick. I min värld är Alex fortfarande någon verkar tycka att det är rätt roligt att peka finger och skratta åt folk. Håna dem. Att han i den här boken skapar en bild av en person som kanske beter sig så därför att han egentligen har en rätt taskig självkänsla blir ingen förmildrande omständighet.

Därmed kan jag inte heller tycka särskilt synd Alex och hans vantrivsel i samtiden. Han ”tvingas” vränga in och ut på sig själv i morgonprogram tack vare att han skrivit en självutlämnande bok om sin pappa. Han kallar sig och sina medtävlare i TV3:s lekprogram ”handelsresande i förnedring” samtidigt som jag noterar att han 3 år senare ställer upp som programledare för Paradise Hotell. Det verkar inte som om den där förnedringen smakade så illa i alla fall. Eller också går den att skölja ned med en rejäl dosis kändisskap.

Men beskrivningarna av surrealismen i mötet mellan exempelvis en någorlunda normal människa och hängivna deltagare på Visbys medeltidsvecka är som sagt träffsäkra och jag skulle nog ha skrattat åt dem om jag fått läsa dem i skriven form. Nu är det emellertid herr Schulman själv som läst in sin bok och det är tyvärr en rätt livlös inläsning. Bristen på inlevelse gör dessutom att smått arkaiska formuleringar som ”då blir hon vred” känns ännu lite mer krystade.

Blandningen mellan det mer lättsamma (galna människor på ICA), det självutlämnande (psykologbesök) och den stora kärleken till den ointagliga Amanda Widell glider ned utan några större problem men tar samtidigt ut varandra. Det är inte utan att jag blir mer nyfiken på funtningen hos en person som tycker sig behöva låtsas att ett Tomas Tranströmer-citat är ett eget kärleksfullt och välformulerat påfund för att imponera på en sambo som redan bär hans barn. En person som lite allt som oftast tycks drabbas av ”existentiell svindel”. Men eventuella svar avslöjas i alla fall inte i det här sammanhanget.

star_full 2star_full 2

Annonser