Largo Winchalt. titel: The Heir Apparent: Largo Winch

Largo Winch är namnet på allas läppar men ingen vet var han är, inte heller vem han egentligen är. Den fabulöst framgångsrike affärsmannen Nerio Winch har dött och för alla i hans företags ledningsgrupp kommer beskedet om en legitim arvinge som en total överraskning.

Det är upp till Nerios betrodde livvakt Freddy (vars ansikte pryds av ett synnerligen livvaktsmässigt ärr) att leta reda på sin skyddsling. Men trots att den unge mannen befinner sig i ett kackerlackstätt fängelse i Brasilien, anklagad för knarkbrott, vill han helst sköta sin egen fritagning vilken inbegriper både skjutvapen och coola kickar.

Pengar löser de flesta situationer, inklusive att smuggla ut någon som Largo ur Brasilien. Snart är han på plats i adoptivfaderns luxuösa våning i Hong Kong och fast besluten att ta reda på vem som mördade Nerio. Samtidigt måste han övertyga ledningsgruppen om att han är rätt man att ta över företaget.

Den belgiska seriescenen befolkas uppenbarligen av fler personer än enbart Hergé. Som Jean Van Hamme och Philippe Francq exempelvis. Van Hamme skapade sin hjälten i ett par böcker under 70-talet men det tog sig aldrig riktigt. Bättre fart blev det när han på 90-talet slog sig ihop med tecknaren Francq och Largo Winch istället blev en visuell figur.

Hela 18 album har det blivit och filmen bygger på de två första. Huvudpersonen spelas av den franske komikern Tomer Sisley, vilket för en fransk publik eventuellt borde ha kunnat bli lite problematiskt eftersom Largo egentligen inte är någon lustigkurre. Själv hade jag av naturliga skäl inga större problem med den saken utan satt mest och funderade på om han fått jobbet för att Vincent Cassel var för dyr. De är nämligen rätt väldigt lika.

Regissör Jérôme Salle har försökt skapa en historia som ska andas mörker från Nerios död och Largos sökande efter sitt ursprung. Samtidigt ska där också finnas lagomt lättsamma James Bond-vibbar med en sardoniskt leende hjälte som alltid landar med fötterna först och får damerna på fall. Vi bjussas till och med en äkta Bond-skurk-lair mitt i det gnistrande Adriatiska havet.

Som den intelligente läsaren redan anat tycker jag inte att det funkar fullt ut. Berättelsen hoppar mellan dåtid och nutid för att dra ut på avslöjandet och där hålls en bra linje, det blir aldrig rörigt. Däremot tycker jag att det levereras alldeles för få svar. Vi får aldrig veta hur Largo kunnat bli den martialarts-trollkarl som han uppenbarligen är samt hur han skaffat sig ett icke oävet handlag med vapen.

Vilket ”arv” som Nerio hävdar att Largo ska föra vidare blir inte heller helt tydligt, uttalanden som rörs till ytterligare tack vare något slags starke-man-tugg om att ”vi formar vårt eget öde”. Vilket inte alls stämmer eftersom Largo under historiens gång på det hela taget svävar dit förändringens vindar för honom.

Ingen skugga över Tomer Sisley, han gör så gott han kan, men däremot tycker jag att Kristin Scott Thomas närvaro som Nerios vice VD är rätt bortkastad. Som vanligt blev hon antagligen inkallad för att man behövde en någorlunda känd skådespelerska som talade både engelska och franska flytande.

Largo Winch är inte sämre än vilken genomsnittligt amerikansk action som helst. I vissa fall höjer den sig till och med över mängden – fotot är grymt snyggt, aldrig tillförne har Adriatiska havet varit så förtjusande. Språket är en annan styrka, folk byter faktiskt tungomål beroende på vilket land de befinner sig i och sådant är man inte alltid bortskämd med. Dessutom var det faktiskt rätt befriande med en film som utspelade sig i det gamla Jugoslavien men där Kriget inte stod i fokus.

Men filmen förmår inte skapa ett engagemang för sin snabbsparkande protagonist och då sjunker den tyvärr som en skadeskjuten James Bond-wannabe.

star_full 2star_full 2

Annonser