HungerDet kanske säger något om dagens intensiva mediafokusering på ämnet att även vi som växte upp på 80-talet numera främst förknippar ordet ”terrorist” med USA, 9-11 och mellanöstern. Att vi nästan hunnit glömma bort att det en gång fanns terroristhot betydligt närmare inpå knuten.

Mot slutet av 60-talet började den irländska situationen hetta till och det var en eld som skulle flamma rejält under tre årtionden. Väpnad kamp utbröt innan 70-talet hunnit ta sin början och vid pass mitten av 70-talet var positionerna både infekterade och låsta. Under fyra år hade de aktivister som fängslats av den brittiska regeringen åtnjutit en slags krigsfångestatus men 1976 var det slut med sötebrödsdagarna. Både för fångarna och de som satt sig före att vakta dem.

De irländska fångarna fick nu något att kämpa för, krigsfångestatus innebar nämligen exempelvis rätten att bära civila kläder och umgås med andra fångar. Klädfrågan löstes genom att fångarna svepte in sig i filtar hellre än att bära fängelsekläder men man protesterade också genom att vägra både tvätt, rakning och hårklippning. Cellväggarna dekorerades med avföring och fängelsekorridorerna fylldes med urin.

När makten visade sig vara hyfsat motståndskraftig mot ren skit trappades den kroppsliga konflikten upp och en hungerstrejk 1980 i Maze-fängelset, några mil från Belfast, fick den brittiska regeringen att (på pappret) gå med på fångarnas krav. Men i realiteten förändrades inget och efter ett år hade man tröttnat på att vänta: det var dags för en ny hungerstrejk.

Och det är här debuterande regissören Steve McQueen tar tag i historien. I Hunger framträder en, i fler avseenden än den rent fysiska, naken skildring av de dehumaniserande förhållandena i Maze-fängelset. Vakter och fångar är inbegripna i ett nattsvart ställningskrig där ingen av parterna vare sig kan backa eller vinna.

Med en bakgrund inom konst och design är det inte särskilt förvånande att regissören låter bilderna, snarare än orden, tala till oss. Det är långa, dröjande, tagningar på urinnedstänkta korridorer och rullandet av en cigarett från bibelsidor. McQueen gör poesi av de egentligen ohyggligt konkreta bilderna på rengöring av avföringsväggarna, kroppsöppningsvisiteringar och infekterade liggsår.

Även om vi kanske aldrig kommer så långt in under huden på fängelsevakten (som varje morgon, i likhet med den oroliga hustrun, håller andan när han startar bilen) att vi förstår exakt hur han mår, har vi inga större problem med att uppfatta hans främlingskap.

Mannen är tydligt uppfylld av avsmak inför både sina arbetsuppgifter och mänskligheten i stort, den häftar vid honom på samma sätt som den svettiga skjortan efter att han gett de motspänstiga fångarna en omgång med knytnävarna. De kämpar nämligen emot med näbbar och klor varje gång det är dags för klippning och ett bad.

Men filmens primära fokus flyttas genom en avgörande scen över från fångvaktare och två relativt anonyma fångar till den andra hungerstrejkens initiativtagare Bobby Sands. I en statisk tagning som sträcker sig över minst 15 minuter (Wikipedia säger 17) diskuterar han sitt beslut med en besökande präst. Prästen menar att en hungerstrejk är liktydigt med självmord, Sands kontrar med att det istället handlar om mord. Det är bara en fråga om perspektiv.

Hunger är angelägen, vacker och skrämmande. Michael Fassbender gör en Christian Bale med sin övertygande porträttering av ett vandrande skelett. Och om någon nu mot förmodan skulle ha trott det, visar McQueen (genom Fassbender då) att svältdöden knappast är något vackert sätt att ta livet av sig på.

Angelägen, ja. Upprörande, ja. Däremot inte särskilt berörande, jag känner hela tiden av en distans mellan mig som tittare och filmen. Kanske beror det enbart på att jag är så van vid amerikansk övertydlig känslosamhet att jag inte kan ta till mig en mer minimalistisk skildring? Fångarna går i ständig väntan på att få sina krav infriade och det är en brist på avslut som jag upplever även går igen i filmen. Frånvaron av en egentlig handling speglar situationens evinnerliga status quo. Om nu inte Maggie Thatchers radiolitanior om hur den brittiska regeringen aldrig kommer att böja sig för dylika fasoner förmedlade samma budskap tillräckligt tydligt.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser