The Vengeance of She (1968)

Det har gått ungefär 50 år sedan Leo Vincy/Kallikrates dömdes till evigt liv samtidigt som hans älskade Ayesha förgicks i lågorna. Nu har hans överstepräster emellertid övertygat honom om att Ayesha blivit pånyttfödd i den unga och blonda Carol.

Carol själv är mycket förvirrad. Hon stapplar hjälplöst omkring på europeiska vägar, luddigt medveten om att något ständigt driver henne söderut. Inget får stå i hennes väg; tafsande chaffisar får sitt straff och halvnaken tar hon sig ombord på affärsmannen Georges båt eftersom den tycks stäva åt rätt håll.

Lyckligtvis gästas George för tillfället av kompisen Philip som råkar vara psykiatriker. Han inser att Carol är en mycket sjuk ung kvinna och blir orolig för henne när det visar sig att hon smugit i land för att ta sig vidare genom öknen. Inte ens där är hon fredad för rovgiriga män, så det är kanske tur att Philip bestämmer sig för att leta reda på henne. Men kan han ta sig an den samlade kraften hos Kallikrates och hans präster?

H. Rider Haggard själv skrev inte bara en, utan två, uppföljare till sin succéroman (i den andra sammanför han Ayesha med sin hjälte Allan Quartermain). Ayesha, the Return of She tycks dock inte ha många likheter med denna Hammer-film, antagligen eftersom slutet i Hammers She inte matchar Haggards.

Som det nu är blir The Vengeance of She något slags konstigt omtag på den tre år äldre She. Istället för Ayesha är det nu Kallikrates som är odödlig och styr den mystiska och mytiska staden med järnhand. Det mumlas mycket om hur ond han är, men av det får vi inte se mycket (bortsett från ett enstaka jungfruoffer). Vi har återigen en äregirig överstepräst och slavupploppet som ägde rum i början av 1900-talet tycks inte ha haft så mycket effekt eftersom det i Kuma finns både soldater och slavar. Så mycket bättre eftersom Philip, i samarbete med några samvetsstungna präster, återigen kan övertala de förtryckta att göra uppror mot sina herrar.

Med primärt fokus på Kallikrates och Carol som länge inte är medveten om att det är hon som är Ayesha (”She who must be obeyed”) har Hammer som synes tagit sig vissa friheter med filmens titulering. När slutet kommer är fortfarande ingen hämnd i sikte.

The Vengeance of She blir också ett omtag på She i så måtto att den inte är särskilt spännande. Det hela känns mest utdraget och man blir inte engagerad i varken Kallikrates eller Ayesha/Carols öde. Det senare kan möjligen bero på att tjeckiskan Olga Schoberová (som ersatte Ursula Andress och av någon outgrundlig anledning blev omdöpt till Olinka Berova på affischen) sannolikt främst valdes ut tack vare sina närmast osannolikt fasta bröst. Jag svär, i den klänning hon utrustas med i Kuma tycks de trotsa alla fysikaliska lagar på ett högst intressant sätt. Antingen det, eller också utvecklade 3M en högteknologisk brösttejp. Någon särskilt bra skådespelerska är dock inte Olga och hennes försök att skylla sin typiska öststatsaccent på skandinaviskt ursprung klingar ihåligt.

John Richardson återupprepar sin roll från She, men där han kändes rätt ungdomlig och fräsch som den förälskade Leo Vincy tycks odödligheten tynga Kallikrates axlar i The Vengeance of She. Richardson är helt enkelt rätt håglös. Edward Judd presterar däremot en helt ok psykiatriker.