Romper Stomper (1992)

Under första halvan av 1990-talet bevisade australiensisk film att man hade betydligt mer att komma med än en kille med en stor kniv som gillade att brottas med krokodiler. Strictly Ballroom, Muriel’s Wedding och Priscilla fick många att tycka att aussie-filmer av olika anledningar ofta kändes fräschare än Hollywwod-mainstream.

Ytterligare en film som lät tala om sig var Romper Stomper, men frågan är om det var primärt tack vare då knappt 30-årige Russell Crowe? Tre år senare syntes han nämligen i inte mindre än fem filmer och spelade mot Denzel Washington, Sharon Stone och Gene Hackman. Storslam blev det förstås 1997 med L.A. Confidential.

Romper Stomper intorducerar oss till det nynazistiska gänget från en förort till Melbourne som leds av den iskalle Hando. De fördriver dagarna i det övergivna garaget där de slagit upp bopålarna, på den lokala puben och att leta upp så många vietnamesiska invandrare som möjligt för att kunna slå dem på käften och hjälpsamt informera dem om att ”This is not your country”.

In i gänget flyter utan några större problem också Gabrielle, som Handos flickvän (även om hans andreman, Davey, nog är lite intresserad han också). Hon tycks inte hysa några särskilt nynazistiska sympatier själv, men verkar inte heller ha något emot Handos ideologi. Istället lyssnar hon snällt när han förklarar hur det känns att vara en främling i sitt eget land, rädslan över att få sitt vita blod förorenat och visdomen i Mein Kampf.

Konflikten med ortens vietnamesiska befolkning trappas emellertid upp och snart är gänget inte bara rejält decimerat på grund av dödliga slagsmål utan också eftersökta av polisen.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Romper Stomper. Som tittare kastas man rakt in i nynazisternas värld, utan hjälp av någon förklaring till hur det blivit som det blev. Inga historier om hur Handos skilda mamma ersatte vita pappa med en brun pojkvän eller hur Davey alltid blev nedslagen av invandrargäng när han var yngre.

På ett sätt är det förstås bra, det blir alltid mindre tillrättalagt på det viset. Å andra sidan får jag då väldigt lite anledning att engagera mig i gängets öden och äventyr. Å ena sidan skulle man kanske kunna säga att det är “modigt” av regissör och manusförfattare Geoffrey Wright att inte sätta in Hando och hans gäng i ett sammanhang eller erbjuda kontraster, som i This is England eller American History X. Å andra sidan blir särskilt Hando därmed mer av en nidbild, en person som enbart definieras av hatet han känner mot de som inte platsar i hans ariskt renrasiga världsbild.

Historien som rullas upp blir, alldeles oavsett att den är välberättad, ett rent utsnitt från en hård värld som bara blir ännu hårdare och mer tragisk allt eftersom filmen fortskrider. Jag får lite för lite hjälp med att komma underfund med vad Geoffrey Wright egentligen velat berätta.

Är poängen den eskalerande våldsspiralen mellan gänget och vietnameserna? Den tycks inte gå att göra särskilt mycket åt, är lika obeveklig som en lavin i rörelse. Att nynazisterna verkar vara så dåligt allmänbildade att de inte inser det ironiska i när de försöker göra coola karatehoppsparkar (eller för den delen använda nunchakus) för att slå ned asiatiska invandrare. Triangeldramat mellan Hando, Gabrielle och Davey? Att Gabrielle av allt att döma är psykiskt sjuk?

Jag misstänker att den här känslomässiga avstängdheten är fullt medveten från Geoffrey Wrights sida. Och hade jag sett Romper Stomper helt oförberedd hade den kanske drabbat mig hårdare. Som det var nu visste jag ungefär vad jag hade att förvänta mig i form av våld och nynazism och därmed tappade filmen en hel del av sin slagkraft.