Om unga Miss Lucy Honeychurch bara tagit med sig upplevelsen av turistens högsta önskan – ett rum utsikt över Arnofloden – från sin resa till Florens hade allt sett annorlunda ut. Men nu skulle Florens visa sig tillhandahålla så mycket mer, trots idoga försök till beskydd av den unga kvinnan från ledsagaren Miss Charlotte Bartlett.
På Pensione Bertolini bor nämligen inte bara respektabla (och trista) gäster, utan också far och son Emerson. De andra pensionatsinvånarna ser ned på dem eftersom särskilt Emerson d.ä. tenderar till att vara alldeles för uppriktig och frispråkig, särskilt mot kvinnor. Till exempel hade han fräckheten att erbjuda sitt och sonens rum till Lucy och Charlotte när han förstod att de gärna ville ha rummen med utsikt. En utsikt som kvinnor fäster så mycket mer betydelse vid än män.
Charlotte satte prompt P för den typen av byte (inte kan man stå i tacksamhetsskuld till vilt främmande karlar!), men övertalas senare av den mer välvilligt inställde pastorn Mr. Beebe att gå med på transaktionen. Men det är inte rummen som ska visa sig problematiska, utan Emerson d.y., vars udda världssyn stjälper upp och ned på Lucys egen. Hon vet bara inte om det ännu.
A Room with a View är tillsammans med Howard’s End två av författaren E.M. Forsters mest kända böcker utanför den anglosaxiska sfären och jag vågar påstå att det är tack vare produktionsbolaget Merchant-Ivory (även om bolaget också filmade romanen Maurice 1987). Vi snackar angloporr på högsta nivå och det finns säkert både en och annan som får något dimmigt i blicken när de hör den karaktärisktiska Puccini-arian ”O mio babbino caro”.
Men innan vi kommer till England tilldrar sig alltså romanens upptakt i Italien och det är här Lucy kommer i kontakt med personer som hon antagligen aldrig skulle ha tillåtits beblanda sig med i hemlandet. Jag upplevde A Room with a View som betydligt mer lättsam läsning jämfört med Howard’s End och den anses tydligen också vara Forsters mest positiva verk. Redogörelsen av hur viktigt det är för vissa pensionatsgäster att man inte uppfattas som en vanlig simpel turist, ett problem som tydligen är tidlöst, är extremt underhållande. Detsamma kan sägas om beskrivningen av hur Lucy blir strandad i den berömda basilikan Santa Croce utan sin kära guidebok. Ångesten över att riskera att stå och beundra något som inte bör vara värt att beundras tycks lika tidlös, den.
Även om romanen är berättad ur ett tredjepersonsperspektiv är det Lucy som står i centrum och hennes utveckling från en i och för sig ovanligt frimodig flicka till en kvinna som vet hur man älskar. I det, och i relationen med George Emerson, tycker jag nog att boken lyckas bättre med sin framställning och den förståelse vi får för Lucys situation.
Samtidigt har filmen osedvanligt elegant lyckats foga samman bokens brytpunkter och humoristiska små scener till en bra helhet, men så var manusförfattaren också Merchant-Ivorys husgudinna Ruth Prawer Jhabvala. Castingen är givetvis förstklassig där den största skillnaden jämfört med boken är att Julian Sands George framställs som mer speciell, skiljs ut mycket tydligare, medan Daniel Day-Lewis Cecil Vyse är avsevärt fjantigare.
Med Julian Sands tycker jag att det funkar sådär, särskilt när han ska interagera med Helena Bonham-Carters Lucy. Han tycks alltid attackera henne med både ord och kyssar. Daniel Day-Lewis spensligt försmädlige Cecil är däremot en ren fröjd att beskåda, där den lilla prudentliga pannlocken i sanning är pricken över i. Med denna lilla överdrift tycker jag också att filmen i högre utsträckning än boken föreslår att den riktigt intressanta karaktären egentligen kanske är Cecil. Han är den som genomgår den största förändringen och i slutänden kanske blir en avsevärt mer sympatisk man efter sin upplevelse med Lucy.
Förutom triangeldramat mellan Helena, Julian och Daniel får vi också njuta av prestationer från den brittiska skådespelargräddan. Denholm Elliott (how I miss thee!) är Emerson d.ä., Simon Callow är den välvillige pastor Beebe, Maggie Smith levererar redan här sin patenterade ungmökaraktär perfekt och Judi Dench är nästan lika rolig som Daniel som den påstridiga icke-turisten (hon är ju författarinna, gudbevars!) Eleanor Lavish. Som Lucys bror Freddie kliver en extremt ung Rupert Graves ut på scen.
Howard’s End har mer tyngd, men jag kan inte sticka under stol med att jag njöt betydligt mer av A Room with a View. Lucys problem är i förhållande till mycket annat som pågick under detta tidiga 1900-tal triviala. Som hon själv säger, är hon i grund och botten en lyckligt lottad flicka, kärleksproblem eller ej. Men icke desto mindre finner man sig engagerad i hennes öde och önskar verkligen att hon ska få en chans att leva det liv hon vill ha, inte det liv som omgivningen anser att hon borde ha.
Librivoxkvalitet: Självklart vände jag mig till min lilla husgud för att på ett enkelt sätt ta del av boken. Och dessutom inläst av min favorit Elizabeth Klett — what’s not to love?!
A Room with a View (1908)
A Room with a View (1985)
Rörliga bilder och tryckta ord 
”By all means, tea rather than Eleanor Lavish.” Jag ser A Room With a View regelbundet, den är själva definitionen av oemotståndligt ljuvlig. Boken har jag inte läst, det känns inte som det skulle gå, men av de tre Forster-romaner jag läst tycker jag bäst om The Longest Journey.
Jag är nog böjd att hålla med, filmen har en lättsam charm som är svår att värja sig mot. Men jag tycker nog också att den tar en del av den charmen från förlagan — gör ett försök, jag tyckte att A Room With a View var bättre än Te Longest Journey. Vilka är de andra två? Howard’s End och Maurice?
Nä, Where Angels Fear to Tread och A Passage to India. (Leans film A Passage to India är magnifik.)
Aha, Indien-boken har jag inte heller läst. Däremot tyckte jag att Änglarna och Resan var rätt likvärdiga. Möjligen under filmens välgörande influenser är ändå Rummet den bästa Forster hittills.
Har inte sett eller läst men vill minnas att jag sett Howards end. Gillar miljöerna och tiden sent 1800 tidigt 1900 i England så det är inte omöjligt att jag ser/läser ngt i sinom tid.
@Filmitch: Whåååt?! Har du inte sett A Room With a View? Den är nästan obligatorisk 😉 Tror nog att du skulle kunna gilla Forster också, kommer ett par ytterligare tips framöver.