The city and the cityJag har tidigare proklamerat att jag inte skulle ha något emot att leva i Guillermo del Toros huvud. Riktigt flyta ut i högra hjärnbarken och ta del av fantasifyrverkerierna. Men om jag samtidigt bleve erbjuden ett litet krypin hos China Miéville vete tusan hur jag skulle kunna välja. Inget annat alternativ finns i det läget än att dela sig i två.

Med sex tidigare Miéville-böcker under bältet är läsningen av The City and the City ändå en i vissa lägen fysisk upplevelse. Flera gånger känner jag vad som kanske närmast kan likna ett rus över hur denne mans berättarkreativitet fungerar; man blir hela tiden överraskad, nyfiken, exalterad. Han svänger sitt litterära spö och jag är inget mindre än trollbunden.

Efter att ha utforskat Londons undre regioner i King Rat, bakomliggande regioner i Un Lun Dun och särskilt New Crobuzon i Bas-Lag-trilogin torde det inte vara någon större hemlighet att China Miéville gillar sina städer and what’s not to like? I alla fall inte när de erbjuder en så fruktbar mark för Miévilles påhitt. Hans urbana fantasyberättelser styrs av i många fall ett strikt reglemente som av någon anledning aldrig verkar begränsa vare sig Miéville eller hans stad, utan snarare utgör ett grundläggande spjälverk varpå de mest osannolika plantor kan förgrena sig. De är platser av gåtfull komplexitet och långt bortom kontroll för de som bebor dem.

The City and the City är en historia som utspelar sig i tvillingstäderna Bes´zel och Ul Quoma. Men städerna är inga identiska enäggstvillingar som inreder liknande liv åt sig, istället intar de en högst problematisk siamesisk relation (kanske kan de till och med hänföras till kategorin Craniopagus parasiticus). I en grå forntid som ingen längre minns inträffade Klyvningen (”the Cleavage”) med följden att Bes´zel och Ul Quoma nu inte bara ligger dikt an, utan i vissa lägen till och med delar samma geografiska utrymme.

Däremot delar de inte sociala eller politiska utrymmen, vid ett par tillfällen har de till och med legat i krig med varandra. Invånarna i respektive stad lär sig från barnsben att ose (”unsee”) allt som har med den andra staden att göra. Den som inte klarar av det, vilket inte är så lätt när exempelvis en bil från Bes´zel får sladd och kör ihjäl en Ul Quoma-bo, gör sig skyldig till brytning (”breach”) och blir omhändertagen. Exakt vilken kraft eller makt som ligger bakom Breach är det ingen som vet, men alla lever i fruktan för att dra på sig dess vrede

Denna vanskliga gemenskap utgör förstås en komplikation för Bes´zel polisen Tyador Borlús mordutredning på den unga kvinna som hittas i ett nedgånget bostadsområde i hans stad. Hans efterforskningar leder honom inte bara allt närmare Ul Quoma utan också ryktena om en tredje stad. En som ska existera i utrymmena mellan de som de facto redan finns där. Men kunskapen om det legendariska Orciny tycks vara förenad med livsfara, till och med för poliser.

Författaren anger ett antal olika inspirationskällor i ett kort tack. Bildmässigt har jag inga problem att se kopplingarna till både melankoli och surrealism hos Bruno Schulz och Alfred Kubin. Namn som Kafka och Chandler är naturligtvis välbekanta men för egen del ser jag snarare paralleller med den mytologiserade realism som står att finna i böcker som Michael Chabons The Yiddish Policemen’s Union och Robert Harris Fatherland.

För min del tillhör China Miéville en av de där sällsynta författarna som kombinerar ett enastående språk med berättelser som är så hisnande fantastiska att jag blir glad i hela kroppen. Språkmässigt märks det särskilt i The City and the City och Un Lun Dun att han gillar att leka med ord, vrida och vända på dem för att se om de på det sättet kan komma att framstå som något helt annat. Ofta lyckas han också med det. Men av Un Lun Duns lekfullhet syns inte ett spår (noir-genren är av hävd inte särskilt sprallig) och där ungdomsboken hade ett rakt på-framförande är stilen i The City and the City mer sammansatt. Berättelsens noir-element understryks av korthuggenheten och melankolin i Borlús framställning, samtidigt som det finns iakttagelser och meningar som är både främmande och eleganta på en och samma gång.

Det som skiljer The City and the City från Miévilles tidigare romaner är att man kan fundera både en och två gånger på om det verkligen är en renodlad fantasyskapelse man håller i handen. Noir-stilen kräver sin realism och Miéville levererar. Det finns inget övernaturligt i relationen mellan Bes´zel och Ul Quoma, bara en extremt hård betingning av dess befolkning. Att se den andra staden är klassat som ett oacceptabelt beteende och blir därför snart något lika otänkbart som omöjligt. Som fysisk manifestation av en psykisk tankebarriär är Bes´zel och Ul Quoma minst sagt tankeväckande.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser