PandorumDet har lite nu och då diskuterats huruvida man kan gilla en film där man inte kan sympatisera och/eller identifiera sig med huvudpersonen. Några sådana problem lider i alla fall inte Pandorum av – jag är lika förvirrad som Korpral Bower när han väcks ur sin hypersömn ombord på rymdskeppet Elysium.

Han har i alla fall en anledning, vi informeras om att det inte är helt ovanligt med temporär minnesförlust efter hypersömn. Sällskap får han också snart, i form av löjtnant Peyton som tycks ha ett visst hum om tekniken om inte annat.

Men för att få den militäriska totalkoll som krävs måste de komma åt bryggan och för att göra det måste Bower kickstarta Elysiums reaktorer. Dags för lite upptäcktsfärd i det lika enorma som till synes övergivna skeppet. Om vi inte redan har listat ut det redan blir det snart uppenbart att nyckelordet i det här sammanhanget är ”till synes”.

Bower stöter nämligen inte bara på mumifierade kroppar utan också människor vilka varit tvingade att överleva ett bra tag inne i skeppet. De (och snart även Bower själv) lever i fullt berättigad skräck för några slags monster som mer än gärna sätter upp Homo sapiens på menyn.

Möjligen berodde det enbart på en avsaknad av textning, men Pandorum blev som sagt en rätt förvirrande upplevelse. Regissören Christian Alvart har tagit sina hintar från producent Paul Anderson och det många snabba monster, mörka miljöer samt raska klipp vilka ska höja spänningen men utför samma goda jobb åt rörigheten. Pandorum påminner till stil och stämning inte bara om Resident Evil, utan också filmer som Doom och Event Horizon.

Titeln kommer från namnet på den påhittade rymdpsykos som ständigt hotar de få överlevande på Elysium. Problemet är att närvaron av monstren stjäl uppmärksamhet från det psykologiska skräckelementet och kopplingen dem emellan (psykos och monster) är rätt skakig. Stämningsmässigt klarar de inte av att förstärka varandra.

Dessutom har Pandorum utrustats med en ganska lång inledande bakgrund om hur Elysium tillkommit tack vare ett överbefolkat jordklot. I grund och botten rätt onödig ska den sannolikt tjäna som underlag för halvkvädna visor om det eventuellt ondsinta syftet med skeppets förmodade uppdrag. Men i slutänden blir även den vinkeln något som stjäl tempo och uppmärksamhet.

Som vanligt med den här typen av film, där man inte sugs in i stämningen, blir det istället att man sitter och hänger upp sig på oförklarliga teknikaliteter. Varifrån har exempelvis de få överlevande människorna fått tag på sina vapen, vilka ser mer avancerade ut än en spetsig metallbit surrad till något slags skaft? Att Pandorum är helt ok ur perspektivet skådespeleri och effekter hjälps tyvärr inte den här gången.

star_full 2star_half_full

Annonser