Dombey and Son (1848)

Dombey and sonMöjligen har jag överdoserat på Dickens, för denna näst sista av 15 romaner som jag försöker ta mig igenom känns i princip helt ointressant. Den produktive författaren lyckas den här gången inte alls fånga mig med sin berättelse om den orimligt stolte Mr. Dombey och hans barn.

Mr. Dombey har alltid siktat på att skapa en affärsverksamhet som ska kunna övertas av en köttslig son. Affärsverksamheten är nu i rull och till slut lyckas hans mesiga fru också klämma ur sig ett gossebarn. Hon får dock inte mycket tid på sig att njuta av bedriften och snart står lille Paul och storasyster Florence moderlösa. Vad Florence anbelangar är hon i och med det i praktiken helt föräldralös eftersom det enda barn som räknas för fadern är Paul.

Boken låter oss följa familjen Dombey under kanske ett par tiotal år och Dickens introducerar sin vana trogen ett allt större persongalleri med mer eller mindre uppenbara kopplingar till varandra.

Jag tror att Dombey and Son ska handla om stoltheten och självgodhetens fördärvliga inflytande. Det är i alla fall den last som skapar den största olyckan för mr. Dombey själv och hans nya fru Edith. Florence är å sin sida den där änglagoda barnkvinnan som Dickens tycks vara så förtjust i. Istället för att till slut bli förbannad på sin nonchalante far gråter hon sig till sömns för att hon inte kan få honom att bry sig om henne.

I vanliga fall brukar jag alltid hitta något hos Dickens att fastna för, men det var som förgjort med Dombey and Son. Jo, förresten, den förbittrade Edith kunde då och då slå an en nerv, men det var också allt.

Librivoxkvalitet: Ingen skugga ska dock falla över själva inläsningen, som var mycket bra.

star_full 2star_full 2

Barnaby RudgeBarnaby Rudge: A Tale of the Riots of Eighty (1841)

Kanske hade jag inte överdoserat på Dickens ändå? För lyckligtvis fick jag chans att avsluta min bekantskap med författarens femton romaner (tror jag det är i alla fall) i en något mer positiv stämning än den som skapades av Dombey and Son.

Dickens skrev bara två romaner som inte utspelade sig i hans samtida 1800-tal. Franska revolutions-skildringen A Tale of Two Cities och så denna. Gemensamt för dem båda är att Dickens tycks ha varit fascinerad av revolutionära skeenden, eftersom Barnaby Rudge beskriver händelserna före, under och efter de så kallade Gordon Riots vilka ägde rum 1780.

I slutet av 1770-talet behövde England soldater. Många soldater som man kunde skeppa över till de upproriska kolonierna i Nya världen. Därför beslöt man att lätta lite på de lagar som dittills gjort det omöjligt för katoliker att exempelvis ta värvning. Det här var inte populärt hos protestanter som fruktade de påvetrogna. Under några dagar i juni 1780 rasade därför de så kallade Gordon Riots i London, en aktion mot House of Commons som föga förvånande snart gick över styr och slutade med att militära trupper sköt ihjäl nästan 300 pers.

Dickens låter oss betrakta upproret genom ögonen på den svagsinte Barnaby Rudge, en man som egentligen inte är kapabel att göra en fluga förnär men som blir lurad av den ondsinte och våldsamme Hugh.

Men Dickens vore förstås inte Dickens om Barnaby Rudge inte dessutom innehöll minst 20 ytterligare namngivna karaktärer av större eller mindre betydelse för romanens handling. Under en period försvinner dessutom Barnaby och hans ömma moder helt för att ge utrymme åt de övrigas öden och äventyr.

I likhet med A Tale of Two Cities har Dickens fått till en riktigt fin spänning i sina revolutionsskildringar, även om han verkligen inte har mycket till övers för mobbväldet. När det begav sig (1841, alltså) fick han tydligen en hel del kritik för sin beskrivning av (de protestantiska) upprorsmakarna. Kanske inte så konstigt, med tanke på ord som: ”the very scum and refuse of London”.

Annars är kanske det mest intressanta med boken Barnaby själv. Inte för att han är dess titelperson, utan för att jag upplever att han är precis den här Dickens-goda arketypen som inte tror någon människa om ont. Grejen är att alla den här gången är medvetna om att en sådan hållning är en hållning värdig en ”idiot”. Det är inte utan att den insikten hade kunnat få sippra in exempelvis Dombey and Son eller varför inte The Old Curiosity Shop?

Librivoxkvalitet: Samma inläsare och därmed också samma goda kvalitet

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser