Inget tjafs, nu ska de sista tovorna redas ut och hårnålarna komma på plats!

Tarzan picUnder 90-talet fortsatte Disney Studios att i Hercules (1997), Mulan (1998) och Tarzan (1999) blanda datorunderstödd animation med vanlig, 2D med 3D, medan Pixar förfinade sin redan inslagna väg. Men Disney visste förstås vad som komma skulle och förberedde sig. Dinosaur från 2000 blev studions första helt datoranimerade långfilm och jämför man med Toy Story 2 som kom bara året innan upplever jag att det är en rätt stor skillnad på de två. Titta bara på lemurpälsarnas helt enorma detaljrikedom i den inledande meteoritscenen. Däremot håller man med hjälp av ganska korta pälsar rörligheten till ett minimum, även om vi precis i början kan ana en vindbris.

Sulley picRedan året efteråt övertrumfade dock Pixar sin storebror med råge i och med Monsters, Inc. och skrämmar-Sulleys otroliga päls. De lite längre täckhåren vajar som ett rågfält, helt i samklang med både sin massive bärare och tyngdkraften. Trots att filmen nu har nästan 15 år på nacken blir jag nästan (återigen) golvad av hur realistiskt det ser ut. Men det märks att Pixar också valt att lägga sina hårresande resurser på just Sulley, eftersom Monstropolis annars är rätt tunnsått med håriga monster. Just variationen på olika hår- och pälsstrukturer är något som uppdateras rejält i uppföljaren Monsters University (2013).

Hårmässigt kommer nästa stora Pixar-rulle först i och med Ratatouille från 2007 och då är företaget redan uppslukat (ok då, uppköpt) av Disney. The Incredibles hade förvisso premiär tre år innan, men just trovärdigt huvudhår är kanske inte den filmens främsta styrka, lika lite som ett vettigt genusperspektiv. Remys blöta råttpäls brädar däremot till och Sulley i många avseenden.

Disney i sin tur lullar på utan några större succéer, vare sig sett till hår, päls eller intäkter. Oavsett om studion försöker sig på 2D (Brother Bear, 2003) eller 3D (Meet the Robinsons, 2007) vill det sig liksom inte. Ska man döma filmen efter håren är det lätt att se att Pixar utklassar Disney vad gäller tekniskt raffinemang. Up (2009) firar nya triumfer i de olika pälskaraktärerna hos Charles Muntz hantlangarhundar och sin slitenhet till trots ståtar jordgubbsbjörnen Lotso (Toy Story 3, 2010) med mer än 3 miljoner hårstrån (Sulley fick hålla till godo med dryga 2 miljoner).

Rapunzel picSom av en ren händelse (not bloody likely…) producerar både Disney och Pixar två hårrullar nästan nos mot nos. Först ut är den extremt långhåriga Rapunzel i Tangled (2010) och i den produktionen ryms en akademisk titel som rimligtvis inte kan ha allt för många år på nacken: mjukvaruutvecklaren Kelly Ward hade en doktorsgrad i håranimeringens ädla konst.

Men eftersom själva grejen med Rapunzels hår är att det just ska vara långt och kunna tjäna en massa olika syften, allt från slänggunga till piska, ser vi ofta nästan en slags återgång till ”volymutseendet”, de 140 000 individuella hårstråna till trots. I närbild och nära ansiktet kan man dock se en imponerande grad av detaljrikedom hos alla karaktärerna.

Pixar fick två år på sig att toppa Tangled och som de toppade, Brave är inget mindre än F-A-N-T-A-S-T-I-S-K. Rapunzels hår var förvisso långt så det räckte men helt rakt. Istället fortsatte Pixar med tonen som slogs an av Mother Gothel.

Merida picHjältinnan Merida har ett rött krull som är lagom stelt för att behålla sin elasticitet men samtidigt lagom mjukt för att det inte ska se ut som om flickan har ett gäng röda stålfjädrar stickades ut från skallen. Det ser helt enkelt ut som…hår. Det rör sig och blir blött som…hår. Varje lock rör sig oberoende av de andra men interagerar samtidigt med dem – skuggar, reflekterar och hakar i.

Men Brave stannar inte där. Meridas trogne springare Angus tar andan ur mig med sitt hak- och hovskägg (särskilt om man jämför med Tangleds Maximus). Pälsanimationerna är inget mindre är makalösa och jag blir nästan tårögd av scenen där varbjörnen står mitt i forsen och försöker fånga lax. Det skadar förstås inte heller att Brave, allt hår förutan, är en riktigt bra film.

Cirkeln är sluten, vi har kommit fram till Brave, där det hela började (minns ni?). Det blev en lång omväg men har man en gång börjar titta efter de hårfina skillnaderna är det svårt att inte fascineras av dem. Jag hoppas bara att jag har kunnat locka er med mig på färden.

Det finns säkert många åsikter om huruvida allt blev bättre eller sämre när datorerna lade beslag på den tecknade filmen. Blir det ett mer ”äkta” konstnärskap med papper och penna istället för mjukvara och en digital ritplatta? Efter min genomgång är jag böjd att vara relativistisk och säga att det beror helt på vad man gör med mediet, inte mediet i sig

Klart är att datorer tillåter en större kontroll, men sedan kan man välja att använda den kontrollen för att göra en Nalle Puh-film som i det stora hela är en utseendemässig kopia av sin 30 år äldre föregångare, en liten sopsamlarrobot på ett förbrukat jordklot, en levande snögubbe i ett mer eller mindre realistiskt snölandskap eller en fiskande björn som nästan skulle kunna vara tagen ur en naturdokumentär.

Annonser