Under the Dome (2009)

I början av 1800-talet bodde det i London en Dr. Nathaniel Bagshaw Ward. Han noterade, liksom många andra, att London-luften inte bara var ohälsosam för människor utan också för växter och djur. Därför började han experimentera med glasbehållare som skulle hålla den dåliga luften ute, men snart hade det hela växt till något mer metafysiskt. Grejen med hans ”Wardian case” (samt efterföljande utveckling av terrarier och akvarier) var lockelsen i att innanför glasväggarna skapa en balans som gjorde det hela till en slags organisk evighetsmaskin.

Naturligtvis lyckades man aldrig få till ett sådant självgående kretslopp. Inte heller blir det något kretslopp att tala om i den lilla staden Chester’s Mill när en kupol plötsligt innesluter staden en lördagsförmiddag i oktober. Det är som om en ostkupa plötsligt lagts runt samhället – ingen av de som är innanför det märkliga energifältet kommer ut och ingen av de som av olika anledningar lämnade staden tidigare kommer tillbaka in.

Att det är ett energifält som innesluter dem blir snart klart för de invånare vars elektriska apparater mer eller mindre exploderar när de kommer för nära. I det avseendet skulle polischefen Howard ”Duke” Perkins antagligen ha ångrat pacemakeroperationen om han bara hunnit tänka tanken innan han dekorerar insidan av Kupolen med sin bröstkorg.

Självklart undrar de boende över vem eller vad som kan ha försatt dem i den här situationen. Men snart blir det viktigare att försöka klara livhanken och frågan är närmast vad som ska visa sig vara det största hotet. Depression med påföljande självmord? Att drivmedel till generatorer och bilar tar slut? Att mat och vätska inte längre räcker? Att Kupolen inte tillåter tillräckligt med utbyte av luft, vilket innebär att den långsamt mättas med föroreningar och koldioxid? Att den raskt upprustade ”polisstyrkan” snart primärt består av skjutgladagalna ynglingar med taskig aggressionskontroll? Eller att vissa invånare mest ser situationen som en möjlighet att ta ett strupgrepp på befolkningen? För stadens bästa, naturligtvis.

Stephen King tycks vara nästan lika fascinerad som exempelvis H.G. Wells av massans psykologi. Och visst är det en effektiv och skrämmande bild: när enskilda individer (smarta såväl som korkade) rusar iväg i flock och oron börjar pyra för att förr eller senare slå ut i förtärande panik.

Flera gånger har King återkommit till det avskärmade sällskapet eller befolkningen som av olika anledningar är fast med varandra, på gott men mest ont: The Shining, Cujo, The Mist, The Tommyknockers, Needful Things, Desperation eller Salem’s Lot. I The Shining och Cujo är de inblandade ganska få, varför det istället blir mer av en individuell kamp. Men i de andra berättelserna är det gruppdynamiken som står i fokus.

Sällan har dock avskärmningen varit så fysiskt påtaglig, även om den är osynlig för blotta ögat, som Kupolen. Författaren skulle förstås inte vara Stephen King om han inte tog tillfället i akt att beskriva både krockande fordon (med påföljande mer eller mindre svåra personskador) eller hur de som står i vägen helt enkelt skärs av när barriären kommer på plats.

När jag nu tog tag i att uppdatera med Stephen King-läslista blev de två första böckerna, Duma Key och After Sunset, något av en besvikelse. Hade han tappat greppet? Oengagerande historier och upprepningar från tidigare verk tyckte jag inte att jag var van vid.

Kanske är det omöjligt för en författare av Kings produktivitet att ständigt förnya sig. För visst finns det saker man känner igen även i Under the Dome. Den Avskärmade Gruppen är som sagt en del av det hela. Greppet som man skulle kunna kalla I Huvudet på en Galen Man har tidigare förekommit på liknande sätt i exempelvis It, ”The Langoliers” eller The Dead Zone.

Inte bara för att Under the Dome är en tegelsten av Guds nåde (mitt ex var på nästan 900 sidor) finns några av de tydligaste parallellerna förstås med The Stand. Kommunalrådet James Rennie är förvisso ingen Randall Flagg men har icke desto mindre samma makthungriga ambitioner, även om hans mantra är att han alltid handlar ”för stadens bästa”. Förvånansvärt nog sammanfaller emellertid i princip alltid stadens bästa med vad som är bäst för bilhandlaren själv. I karaktären Chef ser man tydliga spår efter Trashcan Man.

Staden delas snabbt upp i ett vi och dem och även om King enbart gör uttryckliga hänvisningar till USA:s agerande efter 9-11 skulle man även exempelvis kunna se den snabba förändringen av granne och vän till fiende i ljuset av kriget på Balkan. Det finns vissa övernaturliga eller metafysiska inslag men på det stora hela är Under the Dome ett realistiskt tankeexperiment. Möjligen med undantag för att King valt att även låta Kupolen innesluta norra USA:s största metanfetaminfabrik.

En läsupplevelse av samma magnitud som The Stand är inte Under the Dome. Däremot fångade den mig betydligt bättre än både Duma Key och Just After Sunset. Och plockar du upp Under the Dome, låt inte den inledande karaktärslistan avskräcka. Persongalleriet är förvisso närmast Dickensiskt myllrande men inte alls svårt att hålla isär.

Allt är inte tipp-topp men det känns som om författaren till viss del har hittat tillbaka till sina brett episka historieberättande rötter. Särskilt det för King ovanligt avskalade, sakliga och brutala avslutande crescendot med efterföljande diminuendo var bra. Och så måste man förstås gilla en karaktärslista som innehåller rubriken ”Dogs of Note”.

Fast inte nödvändigtvis, Filmitch håller inte riktigt med mig…