Non si sevizia un paperino (1972)

alt. titel: Don’t Torture a Duckling

I en tid när ingen ifrågasatte katolska prästers intresse för unga gossar försöker fader Alberto hålla pojkarna i byn Accendura sysselsatta med fotboll och bön. Han ansträngningar tycks dock vara förgäves, i alla fall när det gäller rackarungarna Bruno, Michele och Tonino. I likhet med byidioten Guiseppe gillar de till exempel att försöka smygkika på de lokala männen när de välkomnar sina ditresande prostituerade. Micheles föräldrar hushållar dessutom åt den unga och vackra Patrizia som är på flykt från Milano efter en drogskandal. En arbetsgivare som inte ser någon som helst anledning att skyla sin solbadande kropp när Michele kommer med hennes apelsinjuice.

En dag är Bruno försvunnen och hans far får ett utpressningssamtal. Man lyckas fånga den skyldige, men när både Tonino och Michele hittas döda inser man att utpressaren inte var samma person som mördaren. Men vem kan det vara? Den galna La Magiara som efter varje pojkdöd skrattade begraver små nålspetsade dockor? Eller Patrizia som inte kan eller vill tala om var hon befann sig när pojkarna mördades?

Bortsett från att jag visste att Lucio Fulci låg bakom Don’t Torture… samt att DVD-omslaget antydde ett giallo-innehåll snarare än källarmonster och likmaskar, satte jag mig framför filmen med ett sinne lika rent som ett såpskurat trägolv. Fördelen var att jag inte hade några förväntningar, varken positiva eller negativa. Nackdelen torde vara att jag inte är särskilt giallo-van, varför det är möjligt att jag inte bedömer Don’t Torture… rättvist inom genren.

För lite tveksam är jag allt efter avslutad tittning. För det första är filmens engelska dubbning som vanligt inte…särskilt bra, för att uttrycka det snällt. För det andra är många av de yngre skådespelarna inte…heller särskilt bra. För det tredje är tempot ryckigt och historien ibland så rörigt att jag inte riktigt hänger med på vad som händer eller vilka misstanketrådar Fulci vill börja spinna på. För det fjärde känns hela grejen med unga-pojkars-fascination-inför-sex-och-äldre-kvinnors-överseende-uppmuntran-av-den nattstånden (heh…). Återigen, varför skulle situationen vara mindre traumatisk alternativt mer upphetsande för en pojke än för en flicka i samma situation med en äldre man?

But it’s not all bad. Även om jag inte är så bekant med giallo tycker jag mig ha sett tillräckligt många dåliga thrillers och skräckfilmer för att inse att det finns något mer i Don’t Torture… än bara ett imponerande antal mustschprydda män med skjortan uppknäppt ned till naveln, alternativt svettandes i illasittande polisuniformer.

Bildmässigt arbetar Fulci ihärdigt med påhittiga vinklar, olika bildutsnitt, snabba inzoomningar och extrema närbilder, inte bara på ansikten. Detta ger filmen en visuell ambition utan att den för den skull känns pretentiös eller konstlad. Manuset försöker också inbegripa lite filosoferande från framförallt fader Alberto kring civilisation och barbari, även om jag inte tycker att just de scenerna funkar så bra eftersom de drar ned tempot en hel del. Civilisationen må invadera det urgamla landskapet genom den upphöjda motorvägen, vilken å andra sidan inte bara bär med sig välsignelser, utan också Synden i form av generöst utrustade horor. Bland byns befolkning grasserar emellertid fortfarande både vidskepelse och bestialitet.

För Fulci skulle förstås inte vara Fulci om Don’t Torture… inte innehöll våld lika väl som sex, men det förra funkar betydligt bättre än det senare. Filmen visar upp en halsbrytande brutalitet som även den då och då andas ambition utöver dagens direct-to-DVD-serial-killer-slashers. Ibland är våldet bara antytt, men icke desto mindre effektivt. Jag gillade särskilt klippet där en av de unga pojkarna först är i högsta grad levande för att i nästa sekund ligga strypt med näsan före i en porlande bäck.

Men oftast är våldet inte det minsta antytt. Strypningen av en av de andra gossarna är förvisso inte särdeles realistisk, men det känns ovanligt med en film som beskriver mord på ett barn så rakt upp och ned. Mest utförlig är misshandelsscenen av La Magiara. Till en början avgjort obehaglig och Fulci firar triumfer med sina make up-effekter, men lite väl långdragen och övertydlig när den äntligen kommer till sin gruvliga punkt. Mindre lyckade än make up-effekterna är tyvärr hans helfigursdockor.

Mer intressant än bra får nog omdömet bli i nuläget. Fortfarande är City of the Living Dead bästa Fulcin.