DoghouseFör att muntra upp nyskilde Vince bestämmer sig grabbgänget (de är alldeles för många för att jag ska orka räkna upp dem här) för att ta en tur till byn Moodley. Dels för att Mikeys farmor har ett hus där som de kan använda, men framförallt för att det ryktas att det i byn går fyra kvinnor på varje man. Ett slags inverterat Pajala med andra ord.

Det är alltså dags att bli rejält packade och sätta på så många fruntimmer man bara hinner inom loppet av en helg. Ragatorna därhemma får sköta sig bäst de kan. Gänget med kvinnotjusaren Neil i spetsen inleder starkt genom att betala snyggis-chauffören Ruth extra för att få kalla henne för Candy.

Väl framkomna tycks Moodley först märkligt ödslig men snart tvingas grabbarna bekanta sig närmare med byns invånare än vad de kanske skulle vilja. Den kamouflageklädde militären som de stöter på erkänner att bykvinnornas kannibalistiska tendenser kanske kan ha något att göra med ett visst hemligt experiment. Killarna är hur som haver långt bortom all ära och redlighet och omringade av ett gäng blodtörstiga kvinnor som inget hellre vill än att suga köttet från benen på dem. Det är kanske tur att de inte är militanta feminister ovanpå allt annat också.

Mja, mjnä, alltså jag vet inte… Regissören Jake West var ansvarig för den erbarmligt usla Evil Aliens och jämfört med den är Doghouse ett kliv framåt. West är fortfarande helt klart ”inspirerad” av Edgar Wright och Simon Pegg och scenen där vi får träffa Matt på hans jobb i seriebutiken är mer eller mindre kalkerad rakt av från Spaced.

Storyn i Doghouse är mer genomarbetad och framställningen likaså. Effekterna är…inte bättre, men mindre dåliga, och skådisarna är helt ok med Stephen Grahams välkända nuna i spetsen. Ibland får manusförfattaren Dan Schaffer till det rent komiskt både fysiskt och verbalt, även om humorn i nio fall av tio hör till den rejält korkade avarten.

Men det är också ett kliv som snubblar högst betänkligt, eftersom det inte går att komma ifrån att Doghouse känns rejält misogyn. Att det är macho-Lasse och grabbarna på Fagerhult som gäller från första början är helt ok, men när denna attityd egentligen aldrig får något som helst mothugg vartefter filmen fortgår känns det hela bara mer och mer unket. Någon slags statementmässig slutsats blir ungefär att män lika gärna kan behandla kvinnor som skit eftersom de ändå aldrig uppskattar killar som gör sig till. ”If they want a pet, they can get a fucking labrador”. Huh?

Starka kvinnokaraktärer lyser föga förvånande med sin frånvaro. Föga förvånande, eftersom detta är en film där höjden av humor består i det absurda och uppenbarligen hysteriskt lustiga med att en tjock kvinna i nattlinne har fräckheten att tråna efter lite lammkött.

Trots att Doghouse till sin framställning är mer sammanhängande än Hell Baby ser särskilt den avslutande kvarten av filmen till att den inte på långt när är lika rolig.

Tycker du att jag verkar alldeles för tjurig? Du kan ha alldeles rätt — både Fiffi och Filmitch lät sig underhållas utan lika stora invändningar.

star_full 2star_full 2

Annonser