State and MainFör att parafrasera: ”Absolut show korrumperar absolut”. Det blir lärdomen för den idylliska Vermontsmåstaden Waterford när en filminspelning landar hos dem efter att ha gjort sig omöjliga i New Hampshire. Bland annat är huvudrollsinnehavaren Bob Barrenger ökänd för att ha vissa problem med att kontrollera sitt bångstyriga libido. And he likes ’em young…

Innan man vet ordet av läser gubbarna på den lokala dinern Variety och den planerade teateruppsättningen får ställas in eftersom alla presumtiva skådisar tycker att det är mycket roligare att vara statister i en riktig film. Vilket å andra sidan ger den drivande kraften Ann tid att spendera tillsammans med den kushade manusförfattaren Joe White och hjälpa honom skriva om i princip hela filmen efter önskemål från både skådisar och producenter. Och så hitta på en ny titel förstås, eftersom det blir lite malplacerat med filmen The Old Mill som inte innehåller någon kvarn. Waterfords anrika kvarn brann nämligen ned 1960.

State and Main är skriven och regisserad av David Mamet och har en särpräglad stil. Dialogen går i samma kulsprutehastighet som exempelvis Gilmore Girls. Ni vet, sådär så att man knappast får en känsla av att karaktärerna egentligen lyssnar på vad den andre har sagt innan man hasplar ur sig sin egen underfundiga come back.

Det ska erkännas att det funkar sådär i munnen på de sävliga småstadsborna, men eftersom vi oftast får följa det mer eller mindre hysteriska utsocknes sällskapet från Hollywood tycker jag faktiskt att det är ganska underhållande. Och underfundigt. Däremot är situationskomedin som hela tiden lutar åt farsartad springa-i-dörrar-utförande mindre lyckad.

Trots att det är övertydligt så till den grad att karaktärerna själva artikulerar det, gillar jag också hur Mamet vrider sin historia från mer renodlad komedi till att handla om den renhet som The Old Mill hela tiden sägs handla om. I korsningen mellan gatorna State and Main kommer slaget om Joe Whites oskuld, mellan rätt och fel, att stå. Det finns inga sanningsförebilder, bara den egna moralen och ståndaktigheten. Och vem fäller oftast utslaget? The Almighty Dollar.

Det säger sig självt att den här typen av film i stor utsträckning vilar på sina utövare och på det hela taget tycker jag att man har lyckats med castingen. Alec Baldwin är ett svin, Sarah Jessica Parker en skenhelig bimbo och Philip Seymour Hoffman passionerad och osäker på en och samma gång. Däremot får pålitlige William H. Macys hårt prövade regissör den här gången se sig slagen av David Paymers osannolikt hänsynslösa producent.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser