Musikalvecka: X2: Cinderella (1957 och 1997)

En vecka går så fort — i och med detta inlägg är årets musikalmaraton till ända. Visst ses vi nästa år igen?

***

Musikalfilmgudarna moves in mysterious ways. I samband med att jag kollade upp Rob Marshall för Annies del såg jag att han hade koreograferat en annan Disney-musikal två år tidigare: Askungen. Varför inte, liksom, och youtube stod mig troget bi.

Lika troget levererade Wikipedia informationen att filmen inte alls byggde på Disneys egen tecknade klassiker från 1950, utan på ett Rodgers and Hammerstein-libretto skrivet direkt för TV från 1957. Kalaset sändes live i både färg och svart-vitt och fanns naturligtvis även det tillgängligt i detta digitaliseringens tidevarv. Dock bara i svart-vitt eftersom man 1957 fortfarande inte utvecklat möjligheter att bevara färgade utsändningar för eftervärlden.

Det blev alltså en rejäl rosaskimrande prinsessdag den där kulna marslördagen. Innhållsmässigt kan man väl säga att historien ändå förhåller sig till Disneys ”original” eftersom det hela handlar om att Askungen önskar så hett att hon fick gå på prinsens fina bal. Hennes snälla gudmor förmanar dock flickan att det inte bara räcker med att önska, ska man komma någonvart måste man se till att agera själv också.

Ett budskap som blir en smula besvärligt i flera avseenden. För det första behöver Askungen faktiskt inte göra ett skit själv, förutom då att vara sitt eget, älskliga jag. Gudmor tillhandahåller ju både betjänter, vagn och, varje flickas dröm, en vacker klänning. I 90-talsfilmen känns det dessutom inte så lite bakåtsträvande med en ”kvinnor kan”-förkunnelse, när allt den aktuella kvinnan vill är att få dansa med en snygg och rik kille.

TV-musikalen sätter också fingret på ett stort problem med själva konceptet ”kärlek vid första ögonkastet”. Det förmedlas som något vilket ska gå utöver ytliga attribut och drabba de inblandade i hela deras varelse. Något som går på djupet och som inte ska handla om enbart utseende. Askungen får också chans att ge uttryck för feminism à la amerikanskt 50-tal när hon på Christophers fråga om varför hon blir kär, stjärnögt försäkrar ”but I’m a girl and girls don’t care why”.

Men när Askungen och prins Christopher inom tio minuter (hon måste ju vara en tidsmedeveten och effektiv ung dam där på balen) drunknar i varandras ögon utan att ha sagt ett ljud till varandra finns det ju inget de kan ha fastnat för, förutom deras respektive utseenden. Detta försöker remaken räta upp genom att låta Askungen och prinsen stöta på varandra i förväg och utbyta en själarnas gemenskap. Då vet i alla fall vi som tittare att de egentligen är Menade För Varandra.

Att det ändå är utseendet, om än inte kläderna, som gör hela skillnaden understryks dock av sången ”Stepsister’s Lament”. Askungens avundsjuka styvsystrar får beklaga sig över att prinsar alltid blir kära i de där föga överraskande vackra flickorna och aldrig i vanliga tjejer. Men deras beteende gör det förstås helt klart att ”vanliga tjejer” faktiskt inte förtjänar sin prins på samma sätt som Askungen gör.

Helt klart är att själva prinsess-myten blir lättare att svälja i sin svart-vita 50-talsdräkt. Nog för att den är förljugen så det räcker, men där ligger ändå i princip allt fokus på Askungen själv. Hon nöjer sig med att prins Christopher säger att han älskar henne, även om han tillåts fundera på det eviga problemet (i klass med Fermats): ”Do I love you because you’re beautiful or are you beautiful because I love you?”

Men det sena 90-talets Askunge nöjer sig inte med sådana småsmulor. Här får prins Chris gagga på om att denna perfekta tio-minuterskärlek är vad han alltid drömt om, en dröm som givetvis matchas av hennes egen. Här introduceras alltså inte bara förväntningar hos de unga prinsesskonsumenterna på vad mannen ska göra (bedyra sin kärlek) utan också vad och hur djupt han ska känna samt hur han ska uttrycka dessa känslor. Ett enkelt ”I love you” räcker inte, den idele mannen ska också spegla alla de drömmar som åratal i ett rosainrett flickrum kan ge upphov till. Det säger sig självt hur stor sannolikheten är att kunna uppfylla den typen av förhoppningar.

Men prinsessfunderingar aside (hur intressanta de än må vara, visste du till exempel att Disney marknadsför ca 25.000 olika prinsessprodukter?) hur håller då musikalerna? I den moderna varianten får vi en ”racially diverse cast” med Brandy som Askungen, Whitney Huston som Gudmor, Whoopie Goldberg som drottning och Jason Alexander som comic relief (nähäääää…). Här fortsatte dessutom musikalgudarna att svinga sina trollspön: vi återser Victor Garber som Whoopies konungamake och Bernadette Peters som spelar den elaka styvmodern var ingen mindre än ultrablondinen Lily St. Regis i Annie anno 1982. Whoopie och Victor har tillsammans producerat prins Chris (”Christopher” är ju såååååå 1957), det vill säga Paolo Montealban som har filippinskt påbrå.

Själva produktionen är ambitiös för att vara en TV-film och Rob Marshall gör en stabil insats som koreograf. Kostymmässigt ser alla närvarande ut att vara på rymmen från Disneyklassiker som Snövit eller Pinocchio. Förutom stymor och styvsystrar som kör en back to the future och istället verkar ha inspirerats av Capitol-modet i The Hunger Games. Själv blir jag mest fascinerad över det faktum att jag nog aldrig tidigare sett en ”riktig” film som så uppenbart lika gärna skulle kunnat vara en tecknad dito. Allt som händer och alla överdrivna beteenden känns helt enkelt tydligt igen från otaliga Disneyprodukter.

Musikaliskt måste man väl erkänna att detta inte är något av den dynamiska duon Rodgers & Hammersteins storverk och det hela saggar betänkligt både låt- och handlingsmässigt efter den första akten. Ju mer jag lyssnar på soundtracket framstår emellertid både ”In My Own Little Corner” och ”Impossible” som riktigt trevliga nummer.

Men det är faktiskt varken Brandy eller Whitney Hustons förtjänst. Kanske är jag bara fördomfull, men jag tycker inte att deras modernare, r ‘n b-influerade, röster (och visst får Whitney waila lite där mot slutet också…) funkar för den här typen av musik. Eller också är det bara för att jag är en total sucker för den gudomliga Julie Andrews. För det är förstås hon som är Askungen anno ’57 och egentligen enda anledningen till att jag gav mig på att titta igenom även den versionen. Samtidigt var det rätt kul att ta del av femtiotalets TV-kultur (återigen: det hela sändes live, mina vänner!) och jag tycker nästan att det är lite synd att reklampauserna är bortklippta.

Två intressanta överraskningar som i och för sig gav upphov till funderingar på helt andra saker än just musikaler, men vem är jag att klaga? Det skulle inte Askungen göra.

Filmitch har dock valt en betydligt värdigare avslutning på veckan.

Cinderella (1957)

Cinderella (1997)